Kultur

En smula adjö

Hasse Alfredson utanför skrivarstugan i Vitabergsparken.Bild: Marc Femenia / TT
Det guppar och skakar på ett smått parodiskt sätt i tågkupén. De två herrarna studsar sittande upp och ned, fram och åter. De är involverade i ett samtal som verkligen tycks engagera, att döma av rösternas intensitet och det ivriga gestikulerandet. De märker inte av tågets nyckfulla rörelsemönster och parerar närmast omedvetet krängningarna medan deras allt hetsigare konversation fortgår.
Men det är inte ett samtal om Herr Larssons körkort eller om någon gube i låddan, och det är inte Hans Alfredson och Martin Ljung som sitter där och vevar så animerat.
Nej, det är jag och kollegan Ulf Dahlström som är på väg norrut på ett uppdrag som mycket väl motiverar både tonläget och åtbörderna.
Sant är dock att Hans Alfredson har allt med både resan och själva samtalet att göra. Det är till hans skrivarstuga i Vitabergsparken vi är på väg denna tidiga morgon i juni 2011, och det är hans personliga välsignelse vi är på jakt efter.
Som tåget saktar in vid Stockholms central försöker en rejält nervös Dahlström betvinga demonerna och lite tillkämpat ledigt sammanfatta uppdraget: Vi skall helt enkelt bara få Hasse att tro på vår idé och ge oss rättigheterna till "Den enfaldige mördaren". Men jag ser i ögonen på honom att det inte är ”helt enkelt bara”, och jag ser på honom att han ser att jag inte heller tycker att det är det. Hasse hade på senare år gjort sig känd just för att inte ge ifrån sig sina rättigheter hursomhelst, och till "Den enfaldige mördaren", ett av de verk Hasse själv höll allra högst, hade det aldrig skett. Dessutom anade vi ett komplicerat förhållande till barndomsstaden Helsingborg, där han i princip inte verkat konstnärligt sedan inspelningen av tv-serien ”Kvartetten, som sprängdes” 1972.
Vad, om något alls, talar för att vi skulle lyckas? Det är de tankarna som snurrar när vi stegar uppför trapporna till skrivarstugan, som i all sin litenhet rymmer en så stor och viktig bit av 1900-talets svenska kulturkapital, bestående av, förstås, Hasse själv, och därtill en betydande del av hans samlade verk och idéer. Vi nickar till varandra och går in. Inne i rummet sitter Hasse och väntar. Han tittar upp. ”God middag pågar, vad kan jag hjälpa er med?”
Mitt minne av vår entusiastiska presentation är diffust, men jag vet att vi, trots att vi försökte förmedla en klar idé om hur verket skulle gestaltas, och trots att vi fått med oss mycket väl genomtänkta skisser från vår genialiska scenograf Yvonne Ericsson, som ju också är den som formgivit Hasseåtage-museet i Tomelilla, ändå kände hur pjäsrättigheterna gled oss ur händerna. Hasse såg inte särskilt imponerad ut, snarare sömnig och en smula frånvarande. Tittade han inte på klockan där? Kvävde han en gäspning? Efter slutklämmen i vår beskrivning blev det tyst. Helt tyst, bedövande stumt i vad som kändes som en evighet. Han såg på oss, harklade så till.
”Jag skall inte hålla er på halster. Ni får rättigheterna. Jag hade för övrigt redan bestämt mig innan ni kom, så ni hade inte behövt presentera något. Men det var väldigt fina skisser.”
En ofattbar lättnad kom över mig. Nu kunde teatern, som var rejält stukad efter ett par år av nedskärningar, omorganisationer och publikflykt, äntligen få något riktigt positivt att samlas kring. Sett såhär i efterhand vill jag bestämt mena att det var med detta projekt som det vände uppåt för teatern igen. Med "Den enfaldige mördaren" hittade stora skaror helsingborgare och tillresta tillbaka till teatern.
Jag blir rörd när jag tänker på att det var just den ikoniska Helsingborgssonen Alfredson som kom att spela en så viktig roll i vändningen. Och jag får rysningar när jag tänker på Hasses återkomst till stadens kulturliv och till Stadsteatern, i sin (visade det sig) sista intervju inför publik, i anslutning till genrepet. Efter en magisk timme som jag önskade skulle fortsätta för alltid bockade han sig närmast blygt inför sin hemmapublik, som visade sin odelade respekt och vördnad i en varm stående ovation som aldrig, säger aldrig, ville ta slut.
I en tid när i princip alla i Sverige såg på samma TV-program och lyssnade på samma radiokanaler var han en av de allra största. Sådant ger makt: Makt att påverka och makt att inspirera. Det var något Hasse visste att använda sig av. Inte minst i sin senare produktion pekade Hasse på sådant som var ur led, på orättvisor och ondska, men ändå förknippar jag honom mer med det hopp han gav och hans påminnelse om allas vår egen förmåga till att påverka (vilket inte minst "Den enfaldige mördaren" är ett drastiskt exempel på). Därför är det talande att han även i fallet Stadsteatern här använde sin makt på just det sättet; till att skapa gott och till att inspirera till hopp och förändring.
Han skall vila i frid nu, Hans Alfredson, men jag vill inte för den skull avsluta med de definitiva ord han själv förslog till sin gravsten: ”Log och dog”. Jag föredrar istället hans dräpande one-liner: ”Att skiljas är adjö en smula.”
Det låter på något vis mer hoppfullt inspirerande, precis som Hasse själv var.
Max Granström, teaterchef Helsingborgs stadsteater 2012-2016
Gå till toppen