Gästskribenten

Anne-Marie Pålsson: Anne-Marie Pålsson: ”Problemen har sin grund i att ingen vill ha med SD att göra.”

Bild: Erik Nylund
Sverige fick en ny grundlag 1974. Med den samlades all politisk makt i riksdagen. Folkets uppfattning så som den gestaltade sig på valdagen skulle få fullt genomslag i den förda politiken. Inga trögheter som en författningsdomstol eller en andra kammare skulle kunna hindra eller försvåra dess genomförande.
Grundlagen fungerade bra i 40 år. Eller så länge vi hade två politiska block. För när ett tredje kilade sig in i strukturen blev Sverige med ens svårt att styra. Detta diskuterades på ett seminarium nyligen. Diskussionen var akademisk och blev med det en värdemätare på hur man tänker i de kretsar som har ett stort inflytande på hur spelreglerna ska utformas.
Man gick som katten kring het gröt. Först när seminariet närmade sig sitt slut nämndes elefanten i rummet. Sverigedemokraterna. Konstigt, för de problem som regeringen idag brottas med handlar inte om att vår grundlag gör det svårt för en minoritetsregering att styra landet. Tvärtom. Såväl reglerna för regeringsbildningen som budgeten är skrivna för att passa minoritetsregeringar.
Problemen har sin grund i den självpåtagna restriktionen att inte vilja ha med SD att göra. Deras värderingar stämplas som odemokratiska. Men det synsättet är problematiskt för det ger en antydan om att bara partier med rätt värderingar ska få ingå i det lagstiftande arbetet.
Men i regeringsformen sägs inget om att bara sådana uppfattningar som etablissemanget gillar får låta sig representeras i riksdagen. Istället ska åsiktsfrihet råda. Å andra sidan sägs heller inget om att alla åsikter måste lyssnas på.
Det är detta som de sju gamla riksdagspartierna lutar sig mot. SD får torgföra sina åsikter och ställa upp i allmänna val, men vi vägrar involvera SD i vårt arbete även om detta skapar en konstitutionell kris.
En pikant hållning då SD:s framgångar bygger på ställningstagandet i en fråga som aldrig varit en valfråga. Migration och integration. Genom att Socialdemokraterna och Moderaterna länge drivit samma linje här har den politiska processen kortslutits. Ty skapas ingen konflikt mellan M och S hamnar frågan utanför det politiska spänningsfältet.
Det var denna ordning som SD utmanade. Och kanske är det just detta som de etablerade kretsarna irriterar sig över? Att SD tvingat dem att bekänna färg i en fråga som de tyckt sig kunna hantera på egen hand utan att rådfråga väljarna.
Att efterlysa ändringar i grundlagen är en möjlighet att komma ifrån den obekväma politiska situation Sverige hamnat i. En annan är att uppmana ansvariga politiker att leva upp till grundlagens intentioner och visa respekt för det arbete som tidigare nedlagts här.
För tanken bakom demokratin var ju inte att regering och riksdag skulle slippa befatta sig med folkets åsikter. Att sedan ett parti som bara samlar 13 procent inte kan bestämma politikens innehåll är en helt annan sak och det begriper vem som helst.
Gå till toppen