Kultur

Kammarmusik för glasburk, stråkkvartett och köksfläkt

Magisk realism. Colin Currie inledde klubbkvällen på Grand med att framföra Rolf Wallins "Realismos mágicos, 11 short stories for marimba solo", baserade på litteratur av Gabriel García Márquez.Bild: Patrick Persson

Malmö Chamber Music

KAMMARMUSIK. Baiba Skride, Lauma Skride, Brett Dean, Doric String Quartet, Colin Currie, Sebastian Stevensson, Janne Johansson och Francisca Skoogh. Palladium och Grand öl & mat, 20/9.

Efter tre innehållsrika konserter på en enda onsdag snurrar musiken runt i huvudet. Vad från denna andra dag av Malmö Chamber Music kommer att stanna i minnet?
Från lunchkonserten på Palladium sitter Lauma Skrides spel med glasburk på flygelns bassträngar fastfrätt i sinnet. Stycket var Sofija Gubajdulinas ”Dancer on a tightrope”, och i märklig dialog med flygelns brölande spelade Laima Skride de vackraste toner på sin fiol.
Detta var musik i spännings­fältet mellan gravitation och en vilja att röra sig fritt i rymderna. Den spänningen blev efterhand till en konflikt om styckets slut. Lauma Skride stod med all sin kraft för viljan att sätta punkt och att placera musiken stadigt på marken, Baiba Skride för en outsläcklig vilja att fortsätta tumla runt i det blå.
På kvällskonserten på Grand öl & mat kunde man höra mer musik av Gubajdulina. Men när Lauma Skride och Janne Johansson spelade hennes kontrabas­sonat var den främsta kampen inte den mellan instrumenten utan den mellan musiken och restaurang­fläkten.
Jag ska omedelbart göra klart att jag tycker det är bra med kammarmusik­konserter på Grand. Den avslappnade stämningen och närheten till musikerna ger goda förutsättningar att komma musiken inpå livet. Det gäller bara att musikerna inte väljer alltför diskret musik. När HK Gruber sjöng på Grand under fjorårets festival hade han publiken helt i sin hand. Men nu fick finliret i Gubajdulinas sonat och flera andra stycken aldrig makt över rummet.
Det stycke som lämpade sig bäst för sammanhanget var Brett Deans ”Rooms of Elsinore”, med tonsättaren själv på altfiol och Francisca Skoogh på piano. Detta var monumental musik om en tillvaro på kok­punkten. Samspelet mellan den rufsige Dean och den skarpt fokuserade Skoogh kommer jag att minnas.
Men allt på Grand, och allt på lunchkonserten, bleknar ändå i jämförelse med den tidiga kvälls­konserten på Palladium, där Doric String Quartet spelade musik av Beethoven, Schubert och Dean.
Aldrig har jag hört en så underbart romantisk version av Beethovens stråk­kvartett opus 135 som den som denna brittiska kvartett presterade. En drömskt beslöjad och liksom fjärran klang kombinerades på ett förtrollande sätt med subtil men effektiv nyansering. Det hade kunnat bli effektsökeri, om inte tolkningen vore så djupt övertygande.
I sista satsen ställer Beethoven en ångestladdad fråga. ”Måste det ske?”, uttyder han den i noterna.
Här lät Doric String Quartet den romantiska slöjan falla så att frågan fick stå där i all sin nakenhet. Och när de sedan spelade Schuberts sista stråkkvartett låg slöjan i revor kring deras fötter – men kunde korta stunder plötsligt vara hel igen. Schuberts kontraster mellan hård verklighet och ljuv dröm gestaltades med största tydlighet och samtidigt så välavvägt att inte ens grova effekter framstod som överdrifter. I den upprivna andra satsen trädde Schubert fram som föregångare till Stravinsky.
Vilken utmaning det måste vara för nutida tonsättare att skriva musik som griper lika djupt och brett som Beethovens och Schuberts. Att Brett Dean antar utmaningen stod klart när han och Doric String Quartet spelade hans stråk­kvintett ”Epitaphs”. Där använder han skickligt stråk­instrumentens rika klang­­möjligheter för att famna både förtvivlan och sällhet. Dessutom slog stycket festival­rekord i ljudsvaghet. Små stråk i fria luften hörs inte, och hörs ändå därför att öronen söker i tystnaden.
Läs alla artiklar om: Malmö Chamber Music 2017
Gå till toppen