Kultur

Norén checkar in med ironi

Birgitta Egerbladh är känd för sin komiska ådra, och här finns mängder av komiska markörer. Men är Lars Norén rolig?
Det frågar sig Björn Gunnarsson efter att ha sett Norénhotellet på Helsingborgs stadsteater.

Norénhotellet spelas på Helsingborgs Stadsteater Lillan till den 2 november.Bild: Sven-Erik Svensson

Regi och koreografi: Birgitta Egerbladh Scenografi: Katrin Brännström Medverkande: Evamaria Björk, Cecilia Borssén, Jörgen Düberg, Robert Olofsson, Linus Nilsson. Spelas på Helsingborgs Stadsteater Lillan till den 2 november.

Den skildrar ”familjen som klichémaskin, rollspel och tvångströja”. Så skrev Lars Ring i SvD om en uppsättning av Lars Noréns Höst och vinter år 2008. Frågan är om inte det är just detta som Birgitta Egerbladh tagit fasta på i sin typiskt egerbladhska koreografibearbetning av några av Noréns pjäser.
Norénhotellet heter föreställningen, som är specialgjord för Helsingborgs Stadsteater. Men hotellet i Genarp - Noréns urscen odödliggjord i Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud - är inte framträdande i textmaterialet. Däremot i scenografin: serveringsbord och maträtter, serviser och ett kylskåp utgör konkret material för skådespelarna att brottas med - bokstavligt talat - genom hela föreställningen.
Underjordens leende är en annan, numera sällan spelad Norénpjäs som, trots att den är äldre än Genarpspjäserna, också har samma gastkramande familjeneuroser som tema. Birgitta Egerbladhs metod i sitt numera beprövade koncept för att göra dansteater av talteaterpjäser är att klippa och klistra. En cut up-teknik som lämnar renskrapade repliker ryckta ur sitt sammanhang (ibland även scen- och regianvisningar), som repeteras i omtagningar, ibland i kakofoniskt korus, och kastas mellan skådespelare som stafettpinnar men inte lämnar utrymme för rollkaraktärer. Ord fria från handling och dramaturgisk konsekvens.
Replikerna skulle kunna vara hämtade varsomhelst ifrån, inte nödvändigtvis från Norénpjäser, och syftet är att med dans, mim och kroppsagerande ge känslorna fysik och kött. Norén borttvättad från sin skrift. Med ibland våldsamt överdriven gestik ges kroppen likaberättigande med språket. Kroppar som buffar och knuffar. Repliken ”jag sitter var jag vill” gestaltas av en kropp oskönt draperad på en serveringsvagn. Övertydligheten i gestiken ger smak och färg åt replikerna.
Birgitta Egerbladh är känd för sin komiska ådra, och här finns mängder av komiska markörer. Främst Evamaria Björk spelar ut med liv och lust och imponerande fysiska komiska gester som ligger någonstans i gränslandet mellan commedia och buskis. Men är Lars Norén rolig? I den mån humor förekommer är det en väldigt cynisk humor.
Man kan tänka sig bearbetningen som ett sätt att peka ut det pretentiösa, ett sätt att göra den tragiska dimensionen ironisk för den ironiska generation som inte tror på tragik. Det finns en hel del sådana tendenser i föreställningen, och några partier är inte mycket mer än cirkusnummer. Att bära en trave kaffekoppar och tappa dem är slapstick. Några scener är föga mer än billiga dramaövningar, som att söka med kroppen efter ett borttappat ord.
Som tur är ger koreografen utrymme åt annat än det burleska och absurda. Några stumma dansscener är innerliga, vemodiga, vackra. Vissa repliker får vara så norénskt poetiska som de är: ”Vissa människor är som hemkomster”. ”Varför blir allt till aska när jag håller i det”. Det finns tack och lov ett sanningsenligt grundackord i denna katalog över mänskliga basaffekter. I slutscenerna är det Norénstämningen som äger scenrummet. Tragedin vinner över parodin. Skrattsalvorna i publiken tystnar.
Gå till toppen