Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

”Sorgen och ilskan var verklig”

Anna Jörgensdotter har dykt djupt i svenska arbetarklassöden i romanen "Solidärer"; om kvinnors kamp på hemmaplan och männen som for till spanska inbördeskriget.

Anna Jörgensdotter följer de svenska arbetare som solidariskt tog upp kampen.
För femton år sedan, i samband med att Anna Jörgensdotters debutroman ”Pappa Pralin” gavs ut, sa hon i en intervju att hon aldrig skulle bli en författare som byggde sina böcker på research. Nu har hon skrivit sin mest researchtunga roman hittills. ”Solidärer” handlar om spanska inbördeskriget, 30-talets arbetarklass-Gävle och den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres.
– Det var när jag skrev ”Bergets döttrar” som jag lärde mig hur man gör research, hur man samlar material och vilka kanaler och kontakter man kan använda sig av. Det var en hel värld av berättelser som öppnade sig.
Intresset för kvinnohistoria har dock funnits längre. Det var bland annat det som hjälpte henne att ta sig ur sina ätstörningar. Tack vare historien kunde hon se det patriarkala förtrycket tydligare, hon förstod hur det påverkade henne och varför.
Karaktärerna kommer alltid först för mig, sedan storyn. Jag har gått runt med dem i huvudet så länge nu att de nästan känts levande.
Sedan dess har hon skrivit om bland andra kvinnorna i Sandviken och om konstnären Ester Henning. I ”Solidärer” får vi följa dels spanska Conxa, antifascist och dotter till syndikalistorganisationens grundare, dels svenska Klara, som för sina egna strider mot konventioner och kvinnoförtryck hemma i Gävle. Och så arbetaren Ingemar, som reser till Spanien för att delta i kriget tillsammans med den spanska arbetarklassen.
– Man hade ett mer kollektivistiskt och internationellt sätt att tänka förr. Även om vi idag är mer globaliserade, så är vi samtidigt också mer nationalistiska. För Ingemar var det självklart att hjälpa sina spanska bröder och systrar att slåss mot den gemensamma fienden fascismen.
Anna Jörgensdotter har flera rader av pärlarmband på ena armen och en ring som är gjord av en medelstor plastödla. Om halsen hänger ett halsband från ”Fatta”, en rörelse som kämpar mot sexuellt våld. Vi ses på ett fik på Stockholms centralstation. Hon tycker om platser som dessa, där man är omgiven av människor, men inte behöver interagera med dem. Ett par timmar senare ska hon ta bussen hem till Gävle, där stora delar av romanen utspelar sig.
– Karaktärerna kommer alltid först för mig, sedan storyn. Jag har gått runt med dem i huvudet så länge nu att de nästan känts levande. ”Här ligger Alderholmen, här arbetar Ingemar”.
Hon visste att det skulle vara många olika personer med i boken, men inte vilka de skulle vara. De har uppkommit när de behövts och själva fått forma berättelsen.
– Jag tycker mycket om Einar, en av svenskarna som åker till Spanien, det är synd att jag inte kan placera in honom i mitt verkliga liv. Och de som känner mig skulle nog säga att jag påminner om Klara.
Fast hon vill inte avslöja hur. Utöver skönlitteratur, skriver Anna Jörgensdotter lyrik. Men även hennes berättande språk har något poetiskt över sig.
– Det handlar mycket om rytm för mig, jag märker det när jag läser mina texter högt. Det beror säkert delvis på att jag alltid lyssnar på musik när jag skriver.
Varje bok har sitt eget soundtrack. ”Solidärer” har skapats till artisten Rome och hans temaskiva om spanska inbördeskriget samt till The Knife, vilket även tackas i efterordet. Efter ett tag blir musiken så förknippad med skrivandet, att det räcker med att sätta på en skiva för att komma i rätt stämning.
En del språklig inspiration har hon också hämtat från alla de brev och vittnesskildringar hon läst som research.
– Det var något med det raka och ärliga som drabbade mig. Man använde orden på ett annat sätt, vågade använda stora ord, förmodligen för att livet och döden var på riktigt. De glorifierade inte sina upplevelser, sorgen och ilskan var och är verklig.
Vissa av karaktärerna får man veta hur det går för, andra inte. Anna Jörgensdotter säger att hon plockade bort trettio sammanfattande sidor i slutet.
– De flestas liv fortgår ju bara, utan att det händer något avgörande eller avslutande. Jag tror att jag skrev den sista biten mest för min egen skull, för att jag själv skulle få veta hur det gick.
Det ligger en halvläst science fiction-roman på bordet, en genre som befinner sig långt ifrån hennes eget skrivande, vilket är oväntat socialrealistiskt med tanke på att det ofta fungerar som en flykt från just samtiden.
– För mig har skrivandet alltid varit en frizon. När verkligheten inte fungerar, är det en frihetskänsla att veta att jag kan kliva in i en litterär tidsmaskin som tar mig någon annanstans. ”Solidärer” har varit med mig under en slitig del av mitt liv och jag har varit beroende av den världen för att kunna stå ut i den riktiga. När romanen nu ges ut, känns det som om jag lägger mitt hjärta på ett fat.

Anna Jörgensdotter om

... när en bok är färdig:

"Med 'Solidärer' pendlade jag mellan att vilja jobba med berättelsen hela livet och att vara jättetrött på den. En roman är klar när jag känner att den står mig upp i halsen, när jag måste lämna karaktärerna för att jag inser att jag inte kan göra mer för dem."

... kommande projekt:

"Jag har en idé om ytterligare en kvinna som funnits på riktigt. Hon levde ett ovanligt fritt liv för länge sedan. Jag är fascinerad av hur hon vågade det i slutet av 1800-talet."

... sin egen historia:

"Jag är sugen på att veta mer om min egen bakgrund, men den måste speglas mot någonting annat för att jag ska kunna skriva om den. Det blir så klaustrofobiskt att skriva om sig själv, jag når mig själv bättre om jag får skriva om andra, jag behöver ha världen under uppsikt."

Gå till toppen