Gästskribenten

Moa Berglöf: ”För att ge en röst åt dem som ingen röst har.”

Eric Reid, Colin Kaepernick och Eli Harold.Bild: Marcio Jose Sanchez
Nästa år är det femtio år sedan de amerikanska friidrottarna Tommie Smith och John Carlos stod på prispallen vid de olympiska spelen i Mexiko City, med böjda nackar och varsin behandskad knytnäve i luften, tysta under den amerikanska nationalsången.
Det var ett öppet uppror mot ojämlikhet i en djupt splittrad värld: raskravaller och Vietnamdemonstrationer i USA och ett delat Europa där kalla kriget skar rakt igenom kontinenten.
Femtio år sedan. Mycket har hänt, och inget har hänt.
I det nutida gladiatorspel som är amerikansk fotboll och där man på helgen kan njuta av att i realtid se män få obotliga hjärnskador, pågår just nu en ny strid om huruvida sportnöjet ska behöva störas av politiska protester bland spelarna.
I augusti förra året, redan innan Donald Trump kom till makten, valde fotbollsstjärnan Colin Kaepernick att sitta kvar på bänken under den amerikanska nationalsången i protest mot rasism och polisbrutalitet mot svarta amerikaner.
Det som startade som en enmansprotest spred sig till sist, inte minst på grund av Trumps aggressiva uttalanden om saken, till resten av ligan och kulminerade vid söndagens matcher där i stort sett alla spelare och ledare på olika sätt visade enad front mot presidentens vilja att ha dem - i synnerhet de svarta spelarna – glada, tacksamma och tysta.
Många i den vita över- och medelklassen står på Trumps sida i detta och kräver att få slippa påminnas om förtryck och ojämlikhet i sportens trygga rum. Det är ingen nyhet och heller inte någon enskilt amerikansk företeelse.
När svenska damlandslaget i fotboll i våras valde att uppmärksamma internationella kvinnodagen genom att ersätta namnet på tröjorna med citat från bland andra artisten Zara Larsson, blev antifeministerna så pass rasande att de publicerade manipulerade bilder på tröjorna för att stoppa aktionen.
Runt om i landet har regnbågsflaggor på matchtröjor och kaptensbindlar väckt sådan anstöt att man skulle kunna tro att människor är rädda att bli sjuka av för mycket tolerans.
Får politiken finnas i sporten? Det är en omöjlig fråga, för den är överallt i sporten. I den amerikanska fotbollens tydliga klassperspektiv, i skillnaden kring hur olika vi behandlar sportande kvinnor och män och här i Sverige skrattar åt idén att byta namn på fotbollslaget Brommapojkarna till något mer inkluderande.
Eric Reid, den amerikanske fotbollsspelaren som tillsammans med Kaepernick tog steget från bänken till att under nationalsången stå med ett knä i marken ute på planen, förklarade att detta var deras sätt att använda sin plattform för att ge en röst åt dem som ingen röst har.
Att den vita manliga medelklassen rasar över att sådana röster tar sig in i deras trygga rum är ett bevis för att politisk kamp inte bara hör hemma i sporten, utan är helt nödvändig.
Läs alla artiklar om: Donald Trump och NFL
Gå till toppen