Jag är inte av den avundsjuka typen. Eller, vem försöker jag lura, det är jag väl visst det, ibland. En alldeles särskild sorts avundsjuka blossar upp när jag läser tacklistan i slutet av Malou von Sivers romandebut. Monica Fagerholm har varit textcoach, liksom akademiledamoten Klas Östergren. Jonas Gardell har haft en annan nyckelroll, som rådgivare. Så det är inte utan att jag känner ett styng av något för mig mindre hedrande.

Och då påminner jag mig om att med sådana vänner...är det verkligen inte självklart att man kan skriva en roman som håller, det har mina år som tidningsredaktör lärt mig. Det är den som ska sitta och slita på stolen som står för idéerna, inspirationen, det träliga arbetet. Det är den som ser till att det blir en text som lever.

Boken som Malou von Sivers baserar på sin egen släkthistoria är den första i en trilogi. Författaren har i ett Sommarprogram berättat hur hon under barndomen blev misshandlad av sin pappa och i "Mitt hjärtas oro" tar hon ytterligare ett steg bakåt i tiden och väver historien kring den man som var hennes farfar.

Det är en kostymfilm i romanform. Men Malou von Sivers värjer sig från det där påhängda och storvulna och skriver nedtonat och känsligt om Axel som kring sekelskiftet är gift och har två barn. Han vill egentligen studera vidare men tvingas in i sin pappas firma och livet gör honom hård och mot barnen dessutom brutal. Äktenskapet är inte lyckligt, och på en fest träffar han Sara. Hon är betydligt yngre, studerar litteratur och attraktionen mellan henne och Axel är ömsesidig och omedelbar.

Naturligtvis blir det en historia med förvecklingar, för här är två världar som ska jämkas samman – det är skillnad i ålder, kulturellt kapital och kynne. Som läsare känner jag fladdret i magen på de två när de rör sig mellan Stockholm och Uppsala, jag känner Axels vilsenhet och Saras otålighet. Deras olycka blir min olycka. Deras lycka blir min.

Malou von Sivers väver in lite trådar av "Den allvarsamma leken" och Hjalmar Söderberg dyker dessutom upp i en liten roll som sig själv. Snyggt gjort, och det förstärker tidsandan. Men "Mitt hjärtas oro" behöver inte en kändis som lockbete – romanen står stadigt förankrad i ett Sverige i förändring, och von Sivers är en slipad berättare.

Jag hade i och för sig gärna fått en tegelsten direkt istället för en historia uppdelad på tre. Finns det en rädsla för tjocka böcker? I så fall vill jag påpeka att "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara varit en bästsäljande pocket i Sverige flera månader i rad. Tänk om vi hade fått en debut i form av en 800-sidig släkthistoria!

Nu är jag lite orolig för att något ska komma i vägen som gör att jag inte läser fortsättningen. För här finns en historia om ondska och arvsynd och eventuellt förlåtelse som känns, och som stannar kvar.