Helsingborg

Kenny Lindquist: Det gjorde ni bra, töser!

Året 1951 ställde Stålfarfar från Gantofta upp i Sverigeloppet på cykel – utom tävlan. Han vann sträckan Haparanda–Ystad överlägset… före alla tävlingscyklisterna.
Hela Sverige jublade.
I samband med HD/NST:s 150-årsfirande avgörs den 21 oktober omröstningen Alla tiders helsingborgare.
Läs mer:Rösta här: Vem är Alla tiders helsingborgare?
Jag utser ”Skotöserna” – utom tävlan.
I början av 2000-talet träffade jag Maj-Britt Lindén och Sonja Månsson. De var under många år anställda på Henry Dunkers gummifabrik Tretorn – ”Galoschan” kallad.
Kärt barn har många namn. Vissa kallade Tretorn ”Slöfsan”, ett annat ord för morgontoffla. Andra kallade fabriken för ”Sista hoppet”, för där fanns alltid jobb. Namnet ”Kadorran” efter franskans ”gadouard”, vilket betyder kvinnor som håller rent i hönshuset, förekom också.
Sonja och Maj-Britt fick 37 år vardera på Tretorn. De och många andra kvinnor bidrog med sitt slit till Dunkerfonderna. Pengar som sen resulterade i Stadsteatern, Kulturhuset och nya Olympia.
Trots det hårda arbetet hade de ändå många ljusa minnen.
– Jobbet på fabriken var en självklarhet. Man måste försörja sig och eftersom vi inte hade någon utbildning fick vi ta vad som fanns, förklarade Sonja.
”Skotöserna” av Josefine Axelsson och Jonas Högström står på Bredgatan.Bild: Caroline Wickmark
I den stora sysalen arbetade 180 kvinnor.
– De som satt närmast kunde man prata med. Hade jag däremot en väninna lite längre bort på löpande bandet fick jag absolut inte gå dit och snacka med henne. Då kom föreståndarinnan och skrek ”väck, väck, väck”, mindes Sonja och fortsatte:
– I början satt vi på en mjölkpall, utan ryggstöd, och sydde på ackord. Dessutom var ljudnivån hög när alla Singermaskinerna gick på högvarv. Öronskydd var det aldrig tal om och flera fick hörseln förstörd. Själv har jag sviter fortfarande.
– Men stolarna blev i alla fall bättre med tiden.
– Vi klagar inte och vi trivdes trots allt. Annars hade vi inte stannat så länge, berättade Maj-Britt som också kom ihåg livet vid sidan om fabriken:
– Då gick vi på Södran i Folkets hus och dansade, eller till Folkparken. På Södran träffade jag förresten min man Folke. Han jobbade också på Gummifabriken.
– I dag går det inte att köpa lika bra gummistövlar som dom vi tillverkade på ”Galoschan”, förklarade Sonja stolt med kännarens min.
”Skotöserna” – visst är väl de alla tiders helsingborgare?
Och tack så mycket för Kulturhuset, Stadsteatern och Olympia töser!
Läs alla artiklar om: Kenny Lindquists krönika
Gå till toppen