Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En annan sida av Ferrante

Elena Ferrante skriver sinnligt och precist, men romanens dubbla anspråk stör Oline Stig. Hon har läst en del i en trilogi som skrevs innan Neapelkvartetten, och som nu ges ut på svenska.

Elena Ferrante

Dagar av ensamhet. Övers Barbro Andersson. Norstedts.

Den italienska författarpseudonymen Elena Ferrantes första romaner skiljer sig väsentligt från den napolitanska kvartett som blivit hennes internationella genombrott, den episka och mångfacetterade berättelsen om flickorna Elena och Lila och deras livslånga vänskap. De första tre romanerna, som inleddes med debuten ”Plågsam kärlek” 1992 och ingår i den så kallade ”Kärlekstrilogin”, är tunna volymer som med sin täta dramatik och begränsade persongalleri snarare kan karaktäriseras som kammarspel.
”Dagar av ensamhet”, som är nummer två i sviten och utkom 2002, handlar om tvåbarnsmamman Olga, som en dag, helt utan förvarning, blir lämnad av sin man, Mario. Den enda förklaring han ger är att han ”gripits av en känsla av meningslöshet”, men ganska snart visar det sig att han har en annan kvinna. Romanen utspelar sig under några veckor när Olga, förkrossad av sorg och avskuren från omvärlden i den sommarkvava lägenheten, stegvis går allt längre in i ett psykosliknande tillstånd med barnen och familjens schäferhund som gisslan.
Det är en, åtminstone bitvis, gastkramande skildring, i utmärkt översättning av Barbro Andersson. Ferrante är fenomenal på att teckna Olgas inre sönderfall, hennes pendlingar mellan raseri och förtvivlan, hur verkligheten svajar och ger vika.
Samtidigt är det något med den här boken som gör mig irriterad, som gör att jag värjer mig. Och jag tror inte bara det har att göra med den klaustrofobiska stämning den frammanar. Snarare ligger det i romanens dubbla anspråk på realism och symboliskt drama. Läst som en realistisk berättelse finns det många frågetecken. Hur kommer det sig till exempel att Olga inte har en enda vän som kommer till undsättning? Hur kan Mario, efter att han blivit överfallen och slagen blodig av en vansinnig Olga, våga lämna barnen i hennes vård utan att ens försäkra sig om att de har det bra? Och hur kan hon, sedan hon tillfrisknat (också obegripligt snabbt och lätt) förlåta denna skitstövel till man?
Vissa av de här sakerna, som Olgas brist på sociala kontaktnät, samt det faktum att hon på ett till synes okomplicerat vis accepterat rollen som hemmafru, kan nog tillskrivas ett kulturellt sammanhang där jämställdheten är hopplöst eftersatt. (I den norditalienska by där jag tillbringade ett par år i slutet av 1980-talet var alla kvinnor med barn hemmafruar.)
Om man har överseende med realismen och i stället läser berättelsen symboliskt finns det mycket att tolka in: demonerna från barndomen som hemsöker Olga; hur hon besatt av paranoida föreställningar skaffar sig en säkerhetsdörr som går i baklås; att hon kan bli fri från kärleken till Mario först när hans hund dör en plågsam död. Men här tycker jag att symboliken blir väl övertydlig och att i synnerhet upplösningen känns väl tillrättalagd och enkel.
Kort sagt: visst finns det spår i ”Dagar av ensamhet” som förebådar den briljanta Neapelkvartetten, framför allt i den sinnliga och precisa prosan, men den som ännu inte läst Ferrante gör bäst i att börja med den senare.
Gå till toppen