Tyska Jenny Erpenbecks romaner fungerar lite som den sortens bildgåtor som kan förekomma i frågesporter. Fragment läggs till fragment, tills det börjar klarna och man kan identifiera motivet. Men hela bilden får vi aldrig. Det är inte bara det att hon arbetar med antydningar, det är det många som gör. Om något har hon förnyat Hemingways berömda isbergsteknik, som låter större delen av berättelsen förbli dold under ytan och förlitar sig på läsarens slutledningsförmåga.