Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johan Malmberg: Vad gör man inte för kulturen?

I 150 år har HD varit en daglig del av nordvästskåningarnas vardag. I 50 har kulturjournalistiken varit det. Hur föddes den och hur överlever den? Johan Malmberg tar det från början.

"Dess uppriktiga lärdomar rädda årligen tusenden från säker död".
Förkunnar "Dr Retan" i den inte alldeles blygsamma annonsen för sin bok "Sjelfbevarelsen".
Jag bläddrar i den fyra sidor tunna, men annonstäta Helsingborgs Dagblad från 1888. Köp Hull-kol avlastad från skeppen Anna, Betty eller briggen Molodez! Eller får man locka med Ringstorps Ång-bryggeris välsmakande och väl lagradt öl? Och så då denne Dr Retan som kränger sin bok genom att undra om läsarna hör till "de olyckliga offren för sjelfbefläckelsen och hemliga utsväfningar".
Sida ur Helsingborgs Dagblad från 1888.
Annonssäljarna hade det säkert roligare, på så många vis, än de har det idag. Kulturjournalister hade det garanterat inte. Men insprängt mellan annonserna kunde man faktiskt redan i dessa första stapplande tidningssteg finna viljeyttringar som liknar kulturjournalistik. En blänkare noterar att Svensk Musiktidning har "väl fylt sin plats som ett vaket och lättläst organ för den musikaliska verlden" och därför kan priset på fem kronor "ej anses för dyrt".
Läs mer: 150 år i staden Helsingborg – en tidnings resa genom historien del 1: 1867–1920
*
Det är i ett kraftigt underdimensionerat källarutrymme under Tyghuset i Landskrona 150 år av tidningshistoria gömmer sig numera. Pärmarna är intryckta huller om buller och Joakim Berglund som förestår Bilder i Syd – som också tagit hand om tidningens bildarkiv – har inte plats nog. Men det länge hotade arkivet, som varken kunde härbärgeras hos Stadsarkivet eller på annat håll i Helsingborg då HD lämnade tidningshuset häromåret, har åtminstone räddats till eftervärlden. Joakim får dyka djupt i källarvalvet för att hitta pärmar med några intressanta årtal.
*
Sören Sommelius.Bild: Sven-Erik Svensson
"Märkligt att jag aldrig har skrivit om kulturjournalistikens utveckling på tidningen", säger Sören Sommelius. Det kan man tycka. För en familj som drivit tidningen i ett sekel och för en man som på egen hand skapat kultursidan i HD under det senaste halvseklet är det ... ja, lite märkligt.
Under Helsingborgs Dagblads första 100 år förde kulturjournalistiken en anonym och mycket osorterad tillvaro. Likt tidningen i sin helhet, kan man tillägga, först under mellankrigstiden fick exempelvis orterna i nordvästra Skåne egna avdelade sidor och fotografier och reportage letade sig in och gav tidningen ett nytt utseende. För kulturen dröjde det att ta plats. Det som skrevs i form av kritik och litterära resereportage var mest upp till kulturintresserade medarbetare. Inte heller fick man särskild draghjälp från fixstjärnor, likt Strindberg på Dagens Nyheter. I Helsingborg skrev Birger Sjöberg i konkurrenten Helsingborgs-Posten och sedermera Hasse Alfredson i Öresunds-Posten, en del av NST. Det närmaste HD hade en kulturens fixstjärna är kanske Johannes Edfeldt.
*
Ska man prata kultur och Helsingborgs Dagblad är det lika så gott att snabbspola fram till slutet på 60-talet. Efter studier i astronomi, matte, filosofi i Lund och viss vana vid att skriva teaterrecensioner kom en ung, hårfager Sören Sommelius att återvända till fadershuset. Han som tänkt sig en akademikerbana drogs halvt om halvt mot sin vilja ändå in i familjens tidningsvärld. Broder Torgny, upphöjd reseskildrare, hade gått bort och lämnat ett stort hål efter sig. Nu skulle Sören återvända till chefredaktörsstolen, var det tänkt. Och återvände gjorde han – men valde ett stickspår som skulle bli hans eget.
Läs mer: 150 år i staden Helsingborg – en tidnings resa genom historien del 2: 1920 - 1970
Det fanns starka, politiska, skäl för det. Tidningen som letts i många år av Sörens far, Ove Sommelius, hade omdebatterat rykte sedan kriget för att vara provocerande tyskvänlig, alternativt nazistvänlig.
HD 1966.
Jag ögnar tidningar från det 1966 då Sören återvände till Helsingborg och HD och tar mig igenom ett antal stockkonservativa ledarstick. Ofta cirkulärledare utsända från Högerns nyhetsbyrå som kommenterade världens gång. Det är lätt att förstå vad som stack i ögonen på en ung, radikal student som återvände till en tidning med ruttet bagage.
"Jag tyckte att det fanns ett starkt behov av en annan röst. Och eftersom jag tillhörde ägarfamiljen hade jag möjlighet att genomföra det. Och jag fick helt fria händer att skriva kultur då."
Kulturen fick ganska snart en liten, men för första gången fast, plats på sidan två bredvid ledarsticken. Sören blev tidningens första kulturredaktör. Året efter åkte han i kölvattnet på sexdagarskriget till Jerusalem och skrev en lång Israelkritisk artikelserie. En helg kuppade han som vikarie på ledarredaktionen igenom rubriken "USA ut ur Kambodja" och det blev ett jäkla liv.
Det var ändå bara början. Det fanns en hel värld därute som tidigare varit bortglömd – Sydostasien, Indien, Mellanöstern – som Sören och hans växande frilansskara ville bevaka.
Omvärldsblicken präglade Sören Sommelius kultursidor. Men också kritik, lokal kulturdebatt, populärkultur, barnkultur - allt som hörde en modern kultursida till. Profiler som Nils Schwartz, Karl Steinick, Gösta Kjellin och Lisa Berg (Ortman) satte färg. Men särskilt populärt var det inte internt på tidningen, varken förr eller senare.
"Det är talande att vi hade en starkare kollegialitet med andra kulturredaktioner runt om i landet än med andra redaktioner på tidningen", säger Sören och sätter fingret på något centralt: att många kulturredaktioner stått utanför tidningen i övrigt; att den medvetet valt att utgöra en alternativ röst och ofta ett åsiktsmässigt korrektiv. Så har det sett ut ända sedan Olof Lagercrantz på femtiotalet gjorde den samhällskommenterande kulturredaktionen på Dagens Nyheter stilbildande. Trots att det är ett tag sedan hörs kritiken från läsare återkommande än idag – varför ska kultursidan syssla med annat än "kultur"?
Sören Sommelius hade som ägare makt att driva kulturen, men hur var det för andra?
*
HD från 1993.
Jämngamla jubilaren NST hade i familjen Ander ingen överdrivet kulturintresserad ägare, för att uttrycka sig milt. Jag minns hur patriarken Gustaf Ander kikade in genom dörren och verkade helt oförstående när jag sa mig vara kulturredaktör, han knarrade iväg och sa "det är bra, fortsätt leta nyheter". Förutom enstaka eldsjälar som Ove Torgny och Alf Mattesson som skrev kultur i tidningen fanns det inte en kultursida förrän Eva Thelander dök upp på tidningen i slutet av 80-talet. 1990 fick hon efter tjat en egen sida för kulturen och lyckades med små medel samla ett gäng imponerande skribenter som Jonas Thente och Gabriella Håkansson att på kort tid få verkshöjd långt över någon i styrelserummet brydde sig om.
*
När NST och HD slogs ihop 2001 lämnade Sören Sommelius också över kulturredaktörsrollen. För att försäkra sig om dess ställning när han - tidningsägaren - inte längre var redaktör, såg han till att den nye kulturchefen fick en ställning som jämställd med chefredaktören. En unik position bland svenska kultursidor.
Malin Krutmeijer.Bild: Emil Langvad
Malin Krutmeijer utsågs i en tid av starka förändringar, förutom tidningsfusionen också tabloidiseringen. Hon bidrog till en kulturväxling på kultursidan:
"Kultursidorna vara bra, men det var 80 procent män och få yngre skribenter. Jag trivdes aldrig som chef, men är rätt stolt över att jag rekryterade ett helt gäng som i mycket satt tonen sedan dess. Linda Fagerström skrev om den snedvridna könsfördelningen i Helsingborgs museers inköp och hela genusfrågan fick liv på sidan. Och så fick jag in Marie Pettersson, Ann Lingebrandt, Petter Larsson med flera. Och så införde jag en egen filmsida, det var nytt", säger hon.
*
Gunnar Bergdahl.Bild: Sara Johari
När hon lämnade över tjänsten efter bara ett par år till en annan filmentusiast, Gunnar Bergdahl, så märktes kulturchefens starka ställning på HD än mer. Förutsättningarna kunde inte vara bättre: stark ekonomi och fullständig frihet. Gunnar Bergdahl visade sig inte bara ha en vass penna utan lika mycket vara en sällsynt stark publicist. Jag ber honom nämna något exempel på hur han använde mandatet till självbestämmande.
"Minns du att nöjet publicerade Andres Serranos explicita tidelagsbild? Det blev ett jävla liv och Lasse [Johansson, dåvarande chefredaktören] skrev dagen efter en ursäktande krönika till läsekretsen. Dagen därpå passade vi på att publicera Serranos bild på nytt."
Jag är jävig eftersom jag jobbade närmst Gunnar under många år, men dristar mig ändå till att säga att under hans ledning växte kultursidan till en av landets mest respekterade. En stor anledning var just detta; ett envist försvar för kulturens rätt till egna uttryck. Många kopplar hans chefstid till fräna publiceringar, vassa pennor. Men det är lätt att glömma det verkligt viktiga: försvarstalet för kritiken och kulturen i egen rätt. Eftersom Gunnar och jag kamperade ihop i många år vet jag inte hur många gånger jag hört honom säga i telefon: "Det är viktigare att den förändrade en människas liv än att den sågs av tiotusen". Alltså bereddes poesi, småförlag och besvärliga skribenter plats som, vill jag påstå, en programförklaring.
*
Med familjen Sommelius försäljning av HD 2014 gick den sista kultursidan oanfrätt av bokslut i graven. Samtidigt gick mediehusen slutligen in i en digitaliserad ekonomi på liv och död. Så, vad ger det kultursidan för framtidsprognoser? Efter trettio år på kultursidor och i kulturjournalistik är mitt svar - ingen aning.
Man kan å ena sidan se kultursidornas väg hit som rena framgångssagan. Kulturjournalistik är väl närmast skräddarsydd för en digital offentlighet där alla hör dig men ingen lyssnar – om du inte verkligen har något att säga. Vad passar väl då bättre än en stor skara kulturskribenter redo att omsätta olika specialkunskaper? Röster som jag är glad att ha fått med mig från gamla HD till nya HD–Sydsvenskan:
En Peter Fällmar Andersson om högerextremism. En Kerstin Johansson om kinesisk prosa. En Malin Waak om dansksvenska kulturkrockar. En Jenny Högström om Houellebecq. En David Isaksson om Putintrogna filmer. En Jenny Maria Nilsson om Albert Camus. En Crister Enander om centraleuropeisk epik. En Elina Pahnke om flykten över Medelhavet ... och många fler.
Eller, för den delen, vikten av kulturen som ensam lokal opinionssida sedan ledarsidan utlokaliserades.
Å den andra sidan kan man på allvar frukta att just åsiktsjournalistikens popularitet riskerar ta död på kritiken i en eventuell framtida papperslös tidningstillvaro.
Så, hopp och farhågor. Men med stort hopp om att de egna rösterna har en ljus framtid. För Sjelfbevarelsen.
Fakta

Skribenten

Johan Malmberg var kulturredaktör på NST tidigt 90-tal. Medarbetare och redaktionssekreterare på HD:s kulturredaktionen åren 2006-2014. Idag kulturredaktör på HD och biträdande kulturchef på Sydsvenskan.

Läs mer: 150 år i staden Helsingborg – en tidnings resa genom historien del 3: 1970 till framtiden
Läs mer: Helsingborgs Dagblads 15 mest dramatiska nyhetshändelser under 150 år
Gå till toppen