Med andra ord

Läsarbrev: "Finnen har skrivits fram som den andre."

Victoria Rixer, medförfattare till Finnjävlar:
En dag blir invandrare bara en del av nya landet, skriver Heidi Avellan i sin lördagskrönika "Äntligen inne att vara finne" (14/10). Men i boken Finnjävlar, som hon bland annat hänvisar till framgår det tydligt att det inte var någonting som bara hände: det var en process som ledde till familjesplittring på grund av kultur- och språkförlust, för tidig död till följd av förslitningsskador och missbruk, och skuld- och skamkänslor som än idag förhindrar personer i den sverigefinska minoriteten att realisera sin fulla potential.
Som aktuell ras- och vithetsforskning har visat – se Ras och vithet, red. Tobias Hübinette och Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman – har den omvittnade diskrimineringen av finnar inte enbart bestått av diskriminering kopplad till klass- och språktillhörighet, utan även om en ordning som har rangordnat finnar som lägre stående, på basis av rasbiologi. Finnen har skrivits fram som den andre i förhållande till den vita, germanska typen.
Istället för att luta oss tillbaka och gratulera oss till att ha blivit insläppta i den svenska gemenskapen, bör vi sträva efter att öka förståelsen för sverigefinnarnas roll i den antirasistiska kamp som ännu inte har nått sitt mål: alla människors lika värde, allas lika chans att leva ett fullvärdigt liv.
Sverigefinnarna skulle kunna inspireras av den finlandssvenska minoritetskulturen i Finland, samla sig som grupp och ställa hårdare krav på beslutsfattare att skapa ekonomiska incitament för en lika levande sverigefinsk minoritetskultur. Man borde även undersöka andra möjliga inspirationskällor och allianser, både för att flytta fram de egna positionerna och för att backa upp nya invandrargrupper i Sverige som idag står nedanför sverigefinnarna i samhällshierarkin.
Antologin Finnjävlar. Suomiperkeleet Ruotsissa, som hänvisas till, kom ut på svenska för ett år sedan.
Per Strandell:
Tobias Lindbergs ledare (19/10) visar på en krass verklighet inom arbetslivet. Två forskar skickade in 6 000 påhittade jobbannonser i syfte att kartlägga åldersdiskriminering. Redan vid 40 år minskade svarsfrekvensen. Ändå är en årskull till 75 procent etablerad på arbetsmarknaden först vid 29 år. Motiveringar från arbetsgivarna är bland annat att äldre har sämre inlärningsförmåga och lägre ambitionsnivå. "Drömmen för en arbetsgivare tycks alltså vara att anställa ganska oerfarna personer som - hålögda av vaknätter och blåtummade av bostadsrenovering - ska ta sig an arbetsuppgifterna innan de stressar iväg för att hämta tidigt på dagis." Detta borde få många att reagera. Inte minst alla borgerliga politiker som ihärdigt ivrar för privata aktörer inom skola, vård och omsorg. Är det rimligt att vi släpper in elever, sjuka och gamla i en värld styrd av arbetsgivare med en fördomsfull människosyn - och ett lönsamhetskrav - så till den milda grad att en 40-åring anses vara ineffektiv samt ha svårare än yngre att lära sig något nytt?
Erik Hultgren, Svenskt Näringsliv Skåne:
Tobias Lindberg anklagar (18/10) svenska arbetsgivare för åldersdiskriminering. Som bevis anför han en forskningsstudie där 6 000 jobbansökningar skickades ut med samma meritlista, men kön och ålder varierades. De yngre kontaktades oftare. Men är det inte rätt självklart att en 30-åring med samma meriter som en 50-åring uppfattas ha större förmåga och ambitioner? Denne har ju lyckats uppnå exakt samma sak, men på betydligt kortare tid. Vi förväntar oss att folk utvecklas med åren och samlar på sig mer kunskaper, meriter och erfarenheter. Att enbart ha liten erfarenhet av arbetslivet betyder något annat när vi pratar om en 30-åring än när vi pratar om en 50-åring.
Gå till toppen