Kultur

Detaljerna gör helheten i magiskt vacker föreställning

Våffelteater. Helsingborgs stadsteater i samarbete med Kompani Kanalje. Regi: Samuel Gustavsson. I rollerna: Jan Unestam och Petter Wadsten. Spelas på Lillan tom 28 november och på Malmö stadsteater 9 december.

Jan Unestam i Totto, Otto och deras bästa vän Lilla.Bild: Malin Arnesson
Ett handtag som plötsligt lossnar och faller till golvet, en hatt som långsamt glider till synes av sig själv längs dörrkarmen, en spindel, nej det är en hand, som trevar runt dörren. Till sist, efter ytterligare några turer, en människa. Eller om det är två? Vem är egentligen vem bakom paraplyet när dörren öppnas och stängs?
När Våffelteatern är tillbaka på Helsingborgs stadsteater är det i form av en magisk och visuellt underfundig förställning i nycirkusanda.
De två vännerna Totto och Otto dukar till kalas, men någon fattas – gästen. Långsamt, ur väntan och ingenting uppstår en liten figur under duken, hon växer, blir till en hel person, en ny vän, med flaskhals och rosa lampskärmskjol, som får slå sig ner i vid bordet.
Jan Unestam var en gång med och startade Cirkus Cirkör och har ett långt förflutet inom nycirkus, Petter Wadsten är jonglör, även han med erfarenhet från nycirkus. Som duo kompletterar de varandra och gör samtidigt en grej av varandras skillnader, som den långe och den korte.
Föreställningen befinner i gränslandet mellan fantasi och verklighet, tänjer på gränserna för vad som är möjligt och skådespelarna nosar på ett barnsligt sätt, i positiv bemärkelse då, nyfiket framåt.
Det är detaljerna som gör helheten. Glas som flyttar sig av sig själva, en stol som mystiskt ger vika och ersätts med en osynlig dito. Det är spänning på en helt annan nivå än arenornas slamriga familjeshower eller tv-kanalernas hetsiga barnprogram.
Överhuvudtaget är det är en vacker halvtimmeslång föreställning i ett tempo som inte på något vis är sävligt, men oerhört behagligt.
Filip Runessons musik gör mycket för stämningen. Yvonne Ericssons scenlösning är lika enkel som fin. Ett hopvecklat draperi dras ut till en blå himmel. Och mitt i det ljusa och barnkalaspastelliga trampar de lite fyrkantiga vännerna omkring i kavaj och hatt.
Även för är en vuxen är det fröjd att sitta och titta. Kanske faktiskt i lika hög grad för en vuxen, som kan förundras över sinnrika lösningar och imponeras av knepiga balanstrick. Snart fyraåringen vid min sida faller mest för slapsticken, våffelkastningen, och blir lite rädd när de vuxna bråkar och går utanför ramarna för vad gubbar i kostym brukar göra. Men många något äldre barn lär sitta fängslade.
Ändå, och nu motsäger jag mig lite själv, saknar jag ett rejält slut. Föreställningen rinner långsamt ut. Lite buller och gång tycker jag nog man kunde ha kostat på sig när det är så mycket magi inblandat.
Gå till toppen