Gästskribenten

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”Jag vill introducera en hybrid till, en liberal populism.”

Bild: Erik Nylund
Det var lättare förr när den politiska vänster-högerskalan fungerade. Konservativa till höger, socialister till vänster och liberaler någonstans i mitten. Nu vimlar det av politiska hybrider, blandformer, som man inte vet var man ska placera. Socialliberaler och liberalkonservativa är två sådana som vill locka väljare genom att sammanjämka vanligen oförenliga ideologiska beståndsdelar.
Resultatet av denna dialektiska fingerfärdighet blir ofta blandformer där de olika delarna skaver mot varandra. För en enkel själ kan det tyckas som om konservatism, liberalism och socialism står för tre distinkta politiska attityder.
Visserligen vill både konservativa och socialister ha en stark förmyndarstat men där stannar likheterna. Konservativa önskar sig en närmast organisk stat där alla ska veta sin plats och finna sig väl till rätta på sin förutbestämda position i de sociala hierarkierna. Socialister vill riva ner denna stat och ersätta den med ett centralstyrt och jämställt himmelrike på jorden utan hierarkier. Liberaler ser, eller borde se, med misstänksamhet på den stora staten. Staten ska vara liten men stark; den ska sköta de uppgifter som inte kan privatiseras – rättsväsende, försvar och viss infrastruktur även om de riktigt renläriga invänder mot det sistnämnda undantaget.
Nu när hybriderna florerar vill jag introducera en till, en liberal populism. Vanligen delas denna ideologi eller vad man nu ska kalla det upp i höger och vänster men varför inte också en liberal variant?
Populismen har vaga konturer. Fina och upplysta människor anser att den måste bekämpas. Ofta tycks ordet inte betyda särkilt mycket mer än en populär åsikt som skribenten eller talaren råkar ogilla. Så för att slippa argumentera avfärdas åsikten som populistisk.
Om populismen har en motsats så måste det väl ändå vara elitism, tanken att en liten grupp vet bäst och resten av oss har att rätta och packa oss. Det är en sällsynt illiberal inställning som på sistone har fått sina förespråkare. Men historien förskräcker. President John F Kennedy omgav sig med en elit hämtad från USA:s finaste universitet och ändå gav han sig in på det för alla inblandade så ohyggligt dyrbara kriget i Vietnam. En ekonomisk elit styrde och ledde 2008 oss alla in i ekonomisk kris som förde världen till avgrundens rand.
Elitismen är uppenbarligen livsfarlig för vanligt folk. Inte ens en liberal populism har förstås svaren på alla dagspolitikens trängande frågor, men kombinationen av liberal skepsis och folklig förankring gör den inte mera riskabel än andra ideologier. För ju närmare man tittar på populismen desto mera gemensamt har den med det som vanligen kallas för demokrati, som med alla sina fel och brister har visat sig vara det bästa sättet att styra ett land. Så låt folket bestämma även om det till stor del består, med Hillary Clintons beryktade ord, av ”beklagansvärda och hopplösa”.
Gå till toppen