Aktuella frågor

Debattinlägg: ”En regim som inte kan skydda sina egna makthavare har ingen framtid.”

I takt med att Rysslands president Vladimir Putin befäst sin makt har landet stagnerat socialt och ekonomiskt. Genuina reformer står emellertid i strid med hans kleptokratiska styre. Det skriver Rysslandskännaren Anders Åslund, nationalekonom verksam vid Atlantic council.

En Navalnyjsupporter protesterar mot den allt mer maktfullkomliga regimen i Ryssland.Bild: Yevgeny Kurskov
Strax före Michail Gorbatjovs maktövertagande 1985 fanns en spridd övertygelse i Moskva om ett förstenat Sovjetunionen, oförmöget till förändring. Sedan förändrades allting väldigt snabbt och det stod klart att rötan bakom fasaden varit djup och att förfallet pågått under lång tid.
I dagens Ryssland råder liknande stämningar. President Vladimir Putins styre förefaller vara stabilt, till och med orubbligt. Men nu som då avslöjar en närmare granskning en rad sprickor i fasaden.
Utvecklingen i Ryssland har gått bakåt i decennier. Under Klondykeåren på 1990-talet var allting till-åtet. Tjugo dagstidningar i Moskva innehöll allt från liberala till stalinistiska budskap. Idag är civilsamhället tillbakapressat och att se på tv i Moskva är att upptäcka 20 kanaler som alla kontrolleras av Kreml.
1991 halverade president Boris Jeltsin det gamla KGB:s budget och delade upp organisationen. Idag har efterträdaren Federala säkerhetstjänsten, FSB, total kontroll över den ryska säkerhetsapparaten. Organisationen är den mäktigaste sedan Stalintiden och anses vara självständig gentemot Kreml.
Ekonomin befinner sig på tillbakagång. 2003 producerade den privata sektorn 70 procent av landets BNP. Idag står den statliga sektorn för merparten av landets produktion. Små och mellanstora företag pressas hårt och fem stora statliga banker dominerar finansmarknaden.
Dessutom har Putins åternationaliseringar fått många av 1990-talets entreprenörer att flytta till London eller Monaco.
Trenden har förstärkts av att landet saknar egendomsrätt i egentlig mening. Det har underlättat för Kreml att efter behov beskära de mest förmögnas tillgångar. Inte sällan har detta drabbat de någorlunda laglydiga. Inte undra på att prognoserna för Rysslands tillväxt stadigt ligger på mediokra 1,5–2 procent.
Men regimen söker vägar ut ur stagnationen. I maj 2016 bad president Putin tre expertgrupper att föreslå ekonomiska reformprogram. De tillfrågade var en marknadsliberal grupp ledd av förre finansministern Aleksej Kudrin, en grupp teknokrater under ekonomiminister Maksim Oretjkin samt den så kallade Stolypinklubben, ledd av Putins ombudsman för näringslivsfrågor, Boris Titov.
Var och en av de tre grupperna har levererat tusentals sidor med expertutlåtanden. Men alla närmanden mot en starkare rättsstat skulle strida mot regimens inbyggda kleptokrati. Så länge Putin sitter vid makten kan det därför aldrig bli fråga om några genuina reformer.
Uppdraget för de tre expertgrupperna får därför mest ses som ett sätt att hålla en stor grupp samhällsvetare sysselsatt och borta från störande oppositionell verksamhet.
Utan att omfamna några planer på förändring avser Putin att bli president en fjärde mandatperiod. Att han återväljs får betraktas som på förhand givet, med tanke på att han kontrollerar medier och domstolar. Men för att åtminstone försöka framstå som demokratiskt vald behöver Putin få en allt mer håglös befolkning till valurnorna.
Det ryktas därför att förste vice stabschefen i Kreml, Sergej Kirijenko, arbetar för ett valdeltagande på 70 procent där 70 procent av rösterna ska gå till Putin.
Det blir lättare sagt än gjort. I valet till parlamentet 2016 röstade bara 47,8 procent. I förra månadens lokalval deltog än färre – i Vladivostok ynka 13 procent.
Om väljarna inte ska stanna hemma måste de tro på verkliga förändringar. Till detta krävs dock trovärdiga utmanare – inte nickedockor som kommunistpartiets Gennadij Ziuganov, den nationalistiske pajasen Vladimir Zjirinovskij eller den förment liberale Grigorij Javlinskij.
Kanske kan megakändisen Ksenija Sobtjak, som efter ett möte med Putin kastat sig in i valkampen, gjuta lite liv i valrörelsen.
Men den ende i oppositionen som skulle kunna garantera ett större valdeltagande är antikorruptionsaktivisten och Kreml-kritikern Aleksej Navalnyj.När han 2013 ställde upp i Moskvas borgmästarval fick han 27 procent av rösterna.
Men enligt det oberoende opinionsinstitutet Levada center skulle Navalnyj, trots starkt stöd i Moskva, sannolikt inte få fler röster i ett nationellt val idag. Därför anser en del rådgivare i Kreml att Navalnyj ska få ställa upp, bara han hålls borta från framträdanden i tv. Det verkar faktiskt också som att Kreml funderar på att göra just detta. Nyligen har man låtit honom genomföra stora valmöten med upp till 10 000 deltagare i ett hundratal städer.
Men andra i Putins inre cirkel skulle föredra att för fjärde gången i år fängsla honom. Det vore föga förvånande, med tanke på hans osvikliga förmåga att utmana Kremls auktoritet.
Till exempel levererade han i mars en dokumentär som avslöjade att premiärminister Dimitri Medvedev spenderat 1,3 miljarder dollar i mutor för att tillskansa sig sex palats och två vingårdar.
Filmen, som setts av 25 miljoner tittare på Youtube, dödade effektivt Medvedevs vidare politiska karriär.
Nu måste Putin finna en efterträdare. Tidigare har han vanligtvis satt in en lojal jasägare som regeringschef. Det saknas heller inte kandidater, som till exempel Aleksej Miller, Gazproms anmärkningsvärt ineffektive ordförande.
Frågan är bara vem näste premiärminister står närmast – Putin eller säkerhetstjänsten FSB.
USA kan också spela en oväntad biroll i detta drama. Amerikanska sanktionsbestämmelser har satt igång utredningar kring en mängd ”oligarker och halvstatliga enheter”. Det ger USA ett unikt tillfälle till påverkan gentemot Kreml inför ett val.
Många av Rysslands förmögna har redan flytt utom-
lands av rädsla för FSB. En ny våg är på gång, denna gång med affärsmän som i och för sig står nära Kreml, men som fruktar att Putin inte längre kan skydda dem.
Vladimir Putin kan kanske säkra ytterligare en mandatperiod, men en regim som inte kan skydda sina egna makthavare har ingen framtid.
Anders Åslund
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Ola Tedin

SKRIBENTEN

Anders Åslund är senior fellow vid tankesmedjan Atlantic Council, Washington DC.
Gå till toppen