Min mening

Läsartext: Mina poliskollegor letar nu under sina bilar efter sprängladdningar

Tidigare i oktober exploderade en kraftfull sprängladdning vid huvudentrén till polishuset i Helsingborg.Bild: Sven-Erik Svensson
Jag kan liksom höra honom le där i mörkret. Han står upp i nattlampans sken. Hans små händer håller om spjälorna. Jag lutar mig in över spjälsängen och lyfter upp honom i min famn. Den lilla kroppen blir lycklig och småvild i mina händer. Pyjamasen är varm, mjuk, urtvättad. Min näsa söker sig ner mot hans lilla fjuniga hjässa. Det mjuka mot mina läppar. Hans doft. Hans kropp.
Så kommer tårarna. Varma, mjuka, många. Hela mitt inre går sönder. Jag har precis avslutat ett stökigt nattpass i radiobil. Helgnatt. Många fulla människor i rörelse. Och så en som riktar in allt sitt polishat på just mig. Talar om att han ska döda mig. Han och kända kriminella. De ska döda mig och min familj. Mina barn. Så säger han. Han spänner ögonen i mig och lovar mig om och om igen att jag och min familj ska dö. Att jag ska tro honom. Att han menar allvar.
Jag har precis varit mammaledig. Min mentala förberedelse är allt för svag för att jag ska kunna hantera hoten där och då. Jag är inte redo. De går rakt in i mig. Skrämmer. Nu sitter jag där med min son, som inte ens hunnit fylla ett år, i famnen i nattens mörker och undrar om det är värt det. Yrket som polis. Hoten. Mot mitt barn. Hur kan jag utsätta honom för detta? Vad har han gjort, den här mjuka lilla pyjamaskillen med stora blå ögon, för att hotas att bli dödad? Ingenting. Det är hans mammas yrkesval som polis som utsätter honom för detta.
Tiden efter tänker jag mycket på hoten. Jag reagerar instinktivt på okända bilar utanför bostaden. Jag är rädd att någon ska komma och tända eld på vårt hus när vi ligger och sover. Jag känner mig otrygg.
Mannen döms för hot mot tjänsteman och jag får 6 000 kronor i skadestånd. Tiden går och jag lär mig lägga bort den värsta rädslan. Lär mig hantera den. Så som alla poliser gör efter att ha blivit hotade. Det är trots allt sådant man får räkna med.
Så hänger plötsligt en man upp sig på mig och börjar hänga ut mig på internet. Han nöjer sig inte med att lägga ut foton på mig, mitt namn, min adress och mitt personnummer. Han lägger även ut min mans namn, adress och personnummer. Och när han ändå är igång lägger han också ut foton på min son, som då är två år, hans personnummer och vår adress. Jag kan inte med ord beskriva känslan. Chefsåklagaren uppger i nerläggningen av utredningen att det är ett glasklart grovt förtal jag utsatts för men det kommer inte gå att bedriva utredningen till fällande dom. Nedläggning således. Bilderna på internet kommer aldrig gå att få bort.
Jag flyttar till Skåne. I samband med detta får jag skyddade personuppgifter tillsammans med min man och mina barn i vår nya bostad. För en kort tid känns det lite bättre. Lite tryggare. Så kommer bakslaget. En kollega har upptäckt och informerar mig om att även vår nya adress har hängts ut på internet av samma gärningsman. Skatteverket gör med anledning av detta en ny bedömning och adressen anses inte längre ha något skyddsvärde. Våra skyddade identiteter hävs. Jag kan höra av mig för en ny prövning om jag får för mig att flytta till ny adress någon gång. Då kan en sekretessmarkering komma på tal igen. Eventuellt.
Än så länge har inget allvarligt hänt mig och min familj och jag lever idag, som så många, många andra kollegor, ett helt normalt liv trots att jag vet att det finns en hotbild mot mig. En hotbild jag som polis förväntas hantera och acceptera. Det jag utsatts för är något som är helt normalt för min yrkesgrupp. De flesta poliser bär en liknande historia som min. Jag sticker inte ut. Och de flesta poliser har någon gång känt en oro för att de hot vi utsätts för ska bli verklighet. Samtidigt har vi alla försökt övertala oss själva om att hoten just bara är hot. Och att de så ska förbli.
För en dryg vecka sedan exploderade en kraftig sprängladdning utanför huvudentrén till polisstationen i Helsingborg. En stor del av min arbetsplats sprängs i luften. Skadorna är omfattande och mina kollegor upplever plötsligt en enorm utsatthet. Jag hör kollegor berätta hur de tittar under sina bilar efter möjliga sprängladdningar innan de vågar sätta sig i bilen. Hur de håller koll på efterföljande fordon på fritiden. En oro har byggt bo. Påverkar. I media står vi starka. Enade. Vi visar med bred front att vi inte viker ner oss på grund av attentat mot oss. Samtidigt. Hur skulle vi inte kunna påverkas negativt?
Bakom uniformerna finns människorna. Vi är mammorna, papporna, barnen, systrarna, bröderna, vännerna och föräldrarna. Vi är de som valt ett yrke som polis men det betyder inte att vi inte är påverkansbara. Ett attentat mot demokratin och samhället skrivs det om i media. Det är precis det allt detta innebär. Och hela vårt samhälle borde reagera för att ställa krav på att vi måste förändra och trygga framtiden.
När jag nu får veta att en kollegas hus blivit beskjutet med skarp ammunition går någonting sönder på allvar inuti mig. För denna kollega och hans familj har min värsta mardröm besannats. De kommer inte kunna bo i sitt hus igen. Och hur ska de någonsin kunna sova en hel natt, låta barnen leka i trädgården, öppna dörren, och känna sig trygga igen? Hur? Även om de flyttar? Och hur ska min kollega som drabbats någonsin kunna arbeta som polis igen?
Samtidigt är ett sådant här attentat inte enbart riktat mot den utsatta kollegan och hans familj. Det är riktat mot alla poliser. Mot grundtryggheten och stommen i samhället. Det är riktat mot alla dem som förväntas komma när det värsta otänkbara sker. Hur ska vettiga människor vilja söka sig till vårt yrke i framtiden? Polis. Ett yrke som länge varit, och borde fortsätta vara, ett drömyrke. Ett yrke som istället nästan helt förlorat sin status, tappat i lön och villkor, som lider av resursbrist i ett samhälle som präglas av en ökad kriminalitet med ett allt hårdare klimat. Polisbrist. Ordet som dyker upp allt oftare i media. I kombination med lagar och regler som lovar och håller tunt. Jag har de senaste dagarna pratat med kollegor som gråtit av både ilska och rädsla. Som på allvar bestämt sig för att så snart som möjligt ta sig bort från yrket efter det inträffade. För att de helt enkelt inte längre anser att det är värt det.
Allt jag vet nu är att Sveriges politiker inför valet måste kavla upp ärmarna. Det är dags att ta de där riktiga krafttagen för att ge Polisen förutsättningar att ta sig ur krisen vi just nu befinner oss i. Det handlar om att ge oss lagstöd, villkor och lön som rimmar rätt i förhållande till yrkets utsatthet och svårighetsgrad.
Det handlar om att skydda dem som ytterst är satta att skydda er. Allmänheten, demokratin, samhället och lagarna.

Åsa Wulff

Arbetar som polis i Helsingborg och är huvudskyddsombud för polisen i nordvästra Skåne.
Läs mer:Skriv på Min mening
Läs alla artiklar om: Sprängningen vid polishuset i Helsingborg
Gå till toppen