Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Joakim Thomasson: När ska vi minnas att krigsherrarna fick Helsingborg att se ut som dagens Aleppo?

Har du uppfattningen att det som händer på museer saknar relevans? Då har du inte hängt med! Det är uppenbart att det som museerna gör både berör och påverkar. Museerna är mer besökta och mer debatterade än på mycket länge. Mot denna bakgrund arrangerades i förra veckan en svensk-dansk konferens om makt och museer på Dunkers.
Just relevans berörde filosofen Hans Ruin. Han resonerade kring människors oförmåga att frigöra sig från historien. Vi brottas med att hantera minnen; monumentala och eftersträvansvärda, antikvariska, personliga och lågmälda, kritiska och uppgörande. Ett harmoniskt samhälle förutsätter balans mellan dessa typer av minnen. Någon sådan är svår att hitta i Helsingborg. Monument och namn på offentliga platser ihågkommer entonigt krigsherrar och förmögna vita män. Det är eftersträvansvärt att som projektet Kvinnokarta Helsingborg utmana dessa in-your-face män med andra personer och berättelser. Men är det inte också dags för kritiska minnen? Varför inte offentligt ihågkomma att krigsherrarnas eskapader lämnade Helsingborg i samma skick som dagens Aleppo? Eller kanske genom bronsskyltar upplysa om att det inte är helt korrekt att de förmögna männens rikedomar byggde på deras snille och outsinliga entreprenöriella förmåga?
Makten över museerna berördes av David Fleming, chef för nationalmuseerna i Liverpool. Den relaterar givetvis till politikernas dubbla roller som museernas huvudmän och anslagsgivare. Detta berördes av flera talare. Å ena sidan har lagstiftningen på båda sidor Sundet förändrats. Det finns en genuin vilja att lämna 1800-talets hjältedyrkande och distanserade institutioner. Museerna ska vara tillgängliga, kunskapsfyllda och självständiga platser, på en armlängds avstånd från politiken. Å andra sidan förstärks kontroll och krav. I likhet med annan offentlig verksamhet vill nyttighetsbeivrarna att allt mer ska göras för allt mindre pengar.
Att balansera mellan dessa positioner är inte bara svårt för politiker och ledande tjänstepersoner i Helsingborg. Karen Munk-Nielsen på Museum Vestsjællandberättade att även folketingets talman Pia Kjærsgaard har dessa svårigheter. För att uppmärksamma att det är 100 år sedan Danmark sålde sin Västindiska koloni byggdes en utställning om slaveri och rasism. Redan innan öppningen rasade Kjærsgaard i tidningen Berlinske över det ”svenska tillståndet” på Museum Vestsjælland; att problematisera den rasistiska benämningen av svarta människor är censur och ”rene sludder og vrøvl”. Nu begränsas balansproblemen tyvärr inte av politiker som har svårt med armlängds avstånd. Enligt en undersökning har personal vid vart tredje museum i Sverige utsatts för hot om våld och trakasserier. Ofta finns kännbara samband mellan svaveldoftande uttalanden från företrädare från förment fosterlandsälskande partier och synpunkter av det hotfulla slaget.
Museerna måste bemästra en ny roll i en konkurrerande omvärld. Historiebruket finns på andra platser än tidigare, inte minst i digitala medier och inom spelvärlden. För många på konferensen på Dunkers föreföll lösningen finnas i luta sig tillbaka på fackkompetens. Det är visserligen en förutsättning. Men jag tror att det är viktigt att bygga bredare förtroenden. Fler måste vara representerade på museerna – i föremålen och berättelserna men även i välkomnandet. Kanske kan det vara temat för nästa konferens?
Joakim Thomasson
arkeolog, tidigare chef för Helsingborgs museer
Gå till toppen