Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Mobilstirrandet är inget annat än ett osunt och självförvållat vanebeteende

Mobiltittandet bör betraktas som en form av bristande hyfs, skriver Thomas Silfving.Bild: Michael Probst
Apropå att allt har sin tid (Predikaren 3:1-8): I en tidning kunde man läsa om femåringen som tröttnat på sin mamma som hela tiden fingrar på sin mobiltelefon på väg hem. Kanske hade hon hämtat honom från förskolan? Efter ett tag tröttnar pojken och blir less på att bara slött glo ut genom fönstret. Han vänder sig mot sin självförsjunkna mor och påminner henne att hon lovat att de ”skulle ha kvalitetstid och att hon bara skulle ägna sig åt honom.” Hon skäms. Mest inför medtrafikanterna. Förläget försvinner mobilen ner i väskan.
Om vi antar att detta missbruksbeteende upprepar sig på jobbet, med vänner och partners, i snabbköpet, på gymmet, i lekparken, i bilen, hemma, ja, överallt där barns och andras troskyldigt kritiska blick varken kan eller orkar fånga upp hur självupptaget vi agerar är vårt dåliga uppförande inte bara överdrivet, utan också aningen oärligt. Jag tänker på hur vi ger sken av att vara mer stressade än vad vi faktiskt är: Och att vi antar att vi lever under en sådan press att det kan leda till psykisk ohälsa. Som om stressen vore epidemisk och verklighetsbaserad, gör oss sjuka. Det behöver inte alls finnas något samband mellan stress och ohälsa förutom som förevändning för ett fortsatt mobil- och skärmmissbruk: Eller annan fokusförskjutande aktivitet som vi självbedrägligt alltmer låter uppta vår tid. Man kan se det som en psykisk försvarsmekanism, eller som ren och skär dumhet. Eller som en av samhället sanktionerad narcissism.
Man bör därför ändra fokus och tala om ett ostoppbart uppförande som ohöljt sprider ut sig i det offentliga rummet: Samt på arbetsplatser, rekreationsytor och i våra hem. Det bör betraktas som en form av bristande hyfs som tar sig uttryck som ett jag-pratar-väl-så-mycket-jag-vill-var-jag-vill-och-när-jag-vill-beteende, överallt. Inte mycket till vare sig mindfulness eller acceptans där inte. Och känner man inte till innebörden av dessa begrepp kan man ju alltid googla på det och göra sig ännu mer upptagen. Eller varför inte genast ringa eller sms:a någon man känner för att ge sken av att man är intresserad av vår nya stora coaching- och självhjälpstrend. Eller nåt annat för den delen.
Att man bara reagerar instinktivt (reptilhjärnan) genom att trycka, scrolla, peka, ringa, googla, dela och leverera som en slav under ett osunt och självförvållat stress- och vaneberoende vill man dock inte kännas vid. Det blir alldeles för svårt för man är ju redan så oerhört självpåtaget stressad: Så lider man inte av kroniskt trötthetssyndrom (visavi sig själv) och håller på gå in i väggen, har man i alla fall definitivt förlorat sig själv i sitt tvångsmässiga mobila (n)appberoende.
Och man är absolut inte ensam i sin fångenskap! Som mamman här ovan har vi alla massor av medresenärer, vars likes och tummar hit och dit motiverar oss att obehindrat köra på i oförminskad takt. Yes! Never a dull moment! Och igenkänningsfaktorn! WOW! AWESOME! #MeToo! #MeThree! YES!!! Vi har följaktligen inte alls sjunkit så djupt som vi fruktar. Vi har bara aldrig riktigt stigit så högt som vi ofta inbillar oss.
Thomas Silfving
Thomas Silfving är leg psykolog, leg psykoterapeut och författare.
Gå till toppen