Signerat

Henrik Bredberg: Fan ska va’ kvinna på teatern.

Anna Serner, Filminstitutets vd, kände till händelser men sade inget.Bild: Anders Wiklund/TT
Vittnesmålen från 456 kvinnliga skådespelare rör nu upp en storm. Det ska de göra. Berättelserna i Svenska Dagbladet är otäcka.
Det är inte rätt och rimligt att förövarna – det handlar om olika former av sexuella övergrepp, våld och maktmissbruk – fortsätter att hållas om ryggen av höga chefer på teatrar och filmbolag. Det är inte rätt och rimligt att uppburna regissörer och skådespelare, hur kåta eller förälskade de än är, kan utnyttja branschens kvinnor och komma undan med att de är sårbara manliga genier i stort behov av ömhet och bekräftelse.
Det är bra att berättelserna når ytan. ”Vi kommer inte längre vara tysta”, lovar uppropets 456 namn.
Något måste vara rejält ruttet i teaterbranschen. Först en tsunami av vittnesmål om sexuella trakasserier. Sedan den ene ledaren efter den andre som inte sett något, inte hört något, inte märkt något.
Eirik Stubø, idag chef på Dramaten och tidigare på Stockholms stadsteater, är ”bestört” och känner inte igen sig i den bild som förmedlas.
Benny Fredriksson, vd på Stadsteatern, är i ”chock”. Samtidigt som Kulturhuset Stadsteatern de senaste åren ska ha utrett sex fall där egna medarbetare misstänkts för sextrakasserier.
Anna Carlson, ordförande i Teaterförbundet, ”blir förbannad”. Kände hon inte till övergreppen? I SVT:s Aktuellt svarar hon: ”Det är ju svårt att säga vad man vet eller inte.”
Men när skådespelaren Morgan Alling uppger att ”vi har vetat om det här i 30 år” och Filminstitutets vd Anna Serner medger att hon både utsatts själv och hört om andra utsatta utan att agera, då ligger en misstanke nära till hands: tystnadskulturen i branschen beror i hög grad på att höga chefer varit tysta.
Även ledarna själva funderar nog på vad som är värst. Att de visste eller att de inte visste?
Hur man än vänder på det. Ledningshaveriet är ett faktum.
Läs alla artiklar om: Kränkningar inom teaterbranschen
Gå till toppen