Heidi Avellan

Heidi Avellan: Finland vet frihetens pris.

Okänd soldat 2017.Bild: Tommi Hynynen
En signalsalva från pansarkryssaren Aurora startade oktoberrevolutionen för hundra år sedan – och Finland såg sin chans, mitt i revolutionsröran. Bolsjevikerna som tog över makten den 7 november gav allmän självbestämmanderätt till ”Rysslands folk”. Tsar Nikolaj II hade abdikerat i mars och personalunionen – Finland hade varit ett storfurstendöme under tsaren – sågs också som historia.
Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt.
Bara för att strax efter årsskiftet utkämpa ett inbördeskrig. Det blev det första av fyra krig under 1900-talet; 1939 angrep Sovjet och vinterkriget startade, sedan följde fortsättningskriget vid Nazitysklands sida och till slut kriget i Lappland, när nazisterna skulle ut.
Priset för självständigheten har varit högt. Krigen präglar därför fortfarande landets självbild.
Och hundraårsfirandet.
I september 1952 betalades den sista raten av krigsskadeståndet till segrarmakten Sovjetunionen; allt avklarat på åtta år, till sista mark och penni, till sista isbrytaren. Stoltheten över det här är en viktig del i den patriotiska berättelsen. Men störst av allt är förstås vinterkriget: David försvarade sig mot en angripande Goliat.
Den där sortens kraftdåd, den finska sisun satt i arbete, är grunden för självbilden.
Populärkulturen har bidragit med löparlegenden Paavo Nurmi och Armi Kuusela, som 1952 blev den första Miss Universum någonsin. Det kan verka trivialt, men var viktigt på riktigt.
Sverige ville ju se sig som det rena landet och det – påhittade – helariska arvet var svenskarna inte intresserade av att dela. Historikern Maja Hagerman berättar i boken Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder om hur Statens institut för rasbiologi visade upp präktiga ariska svenskar vid sidan av finnar av ”östbaltisk typ”:
Välvårdade skolflickor illustrerade det svenska, medan den finska flickan har illa klippt hår och utslag i sitt trötta ansikte. Den svenske mannen som visades upp var vinnaren i en tävling vars syfte var att fastställa en ”svensk-germansk ideal rastyp”; en atletisk cykelreparatör från Skövde. Intill honom en finne med kulmage.
Så det unga Finland tog detta på allvar: omvärldens syn på finnen som ”mongol” skulle bort. När det gällde att visa upp det ariska idealet, det blont högresta och fysiskt högpresterande var Paavo Nurmi självklart ess.
Finland ville välja väst. Europa.
Vilket Finland är det som firar i år?
Det patriotiska. Det nostalgiska. Men också det realistiska – landet som lever tätt inpå den ryska björnen och ser till att ha ett starkt försvar och bundsförvanter, men också fortsatt goda relationer med Kreml. Den gemensamma gränsen med Ryssland är trots allt 1 300 km lång.
Hundra år som egen stat, efter sekler som Sveriges östra rikshalva och mer än hundra år som ryskt storfurstendöme – Finland firar hela året, till den grad att folk håller på att få nog av allt ”Suomi Finland 100” på muggar, förkläden, krimskrams och allsköns sammankomster.
Men mitt i detta handlar det ändå om de två k:na.
Krigen och kulturen.
De möts i en rad nya böcker om superhjälten Mannerheim, som räddade sitt land två gånger och den nya pjäsen om honom på Helsingfors stadsteater Mannerheim ja saksalainen suudelma (Mannerheim och den tyska kyssen).
Och de möts i den nya filmversionen av Okänd soldat.
För tredje gången har alltså Väinö Linnas storverk – i praktiken Finlands nationalepos – filmatiserats. Berättelsen om en kulsprutepluton i Karelen under fortsättningskriget 1941–1944 ger en otäckt verklighetstrogen skildring av människor i krig.
Den nya filmen, i Aku Louhimies regi, som i förkortad version får svensk premiär på Finlands självständighetsdag den 6 december, kallas storslagen och gripande på samma gång.
Den enda riktigt tunga kritiken handlar om att det skulle behövas helt andra berättelser om Finland. Priset för friheten har varit högt, men Finland är ändå så mycket mer än sina krig.
Varför inte lyfta fram alla de kreativa som byggde världssuccén Nokia? Poeterna? De respektlösa formgivarna som gjort finsk design stort? Modernisterna? De galna infallen och de ensamma genierna, allt det där som är så långt från lagom?
Allt det är ju också Finland.
Det där med ett nationellt identitetsbygge är mångfasetterat. Vad väljer ett folk att minnas, vad förträngs och vems bilder får vara med?
Finland är barkbrödslandet. Finland har Okänd soldat.
Vilken berättelse är Sverige? Änglagård eller Så som i himlen? Emil i Lönneberga eller Snabba cash? Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit?
Självbilden är ju att Sverige är modernt. Kanske världens modernaste land, med Göran Persson (S) formulering. Folkhemmet. Mellanmjölkslandet med framtidstron, ingenjörskonsten och samförståndet. Människorna som både tror och förutsätter att allt blir bättre och bättre dag för dag.
Folket som inte upplevt krig på generationer.
Medan den finske bonden Paavo fortsätter att kavla upp ärmarna och gräva diken och bereda sig på att det kan bli tufft igen. Åren går, världen förändras och Finland har med emfas tagit plats i EU. Men gränsen mot Ryssland är fortfarande 1 300 km lång.
Gå till toppen