Kultur

Duras förenar liv och litteratur på ett vackert vis

Niklas Qvarnström läser en av Marguerite Duras sista romaner, som handlar om hennes unge livskamrat och musa.

Marguerite Duras, 1914-1996, var en fransk författare, dramatiker och regissör.Bild: AP / TT /

Marguerite Duras

Yann Andréa Steiner. Övers Kennet Klemets. Ellerströms.

Klockan elva på morgonen, i början av juli 1980, knackar det på dörren hos den franska författaren och filmregissören Marguerite Duras. På andra sidan tröskeln står en ung man. De har brevväxlat en tid, och nu har han kommit för att prata med henne om Théodora Kats – en kvinna som inte finns, men vars öde delas av de judar som kom levande ur andra världskrigets förintelseläger.
Duras har övergivit planerna på att skriva en roman om henne, men för den unge mannen har hon redan fått liv. Som ett barn som fått början på en historia berättad för sig vill han veta: vad hände sedan?
Han är 28 år, Marguerite Duras 66. Han ska stanna hos henne tills hon dör sexton år senare. I den roman från 1992 där hon berättar om deras möte får han namnet Yann Andréa Steiner. Under samma namn ska han sedermera ge ut några få egna böcker före sin död 2014, kort tid efter att Duras skulle ha fyllt hundra. I verkligheten hette han Yann Lemée. Han blev författarens musa och livskamrat, sekreterare och slutligen vårdare. Det är på honom den manliga parten i det erotiska dramat i ”Blå ögon svart hår” från 1986 är baserad.
I romanen som bär hans namn, och som Ellerströms nu ger ut i översättning av Kennet Klemets, blir Yann Andréa och den nästan fyrtio år äldre författaren älskande. Hur det förhöll sig med den saken i verkligheten är möjligen en annan sak, Yann själv ska i alla fall ha förnekat det. Men liv och litteratur smittar av sig i båda riktningar hos Duras. När den unge mannen stiger in i hennes lägenhet tar han också ett kliv in i litteraturen. In i hennes skrivande. Och där råder, som alla som läst henne vet, helt egna lagar.
Under deras oavbrutna samtal den långa sommaren 1980 är gränserna lika suddiga. De talar om den uppdiktade Théodora Kats, överlevaren från Förintelsen, som om hon var en gammal vän. De talar om nazismens brott och faller gråtande i varandras armar. De delar en viss desorientering i tillvaron som gör dem osäkra på vilken verklighetsnivå de befinner sig, som om de anade att de skildrades i en roman som skulle skrivas långt senare.
Märkligt nog, mitt i all gränsöverskridande hudlöshet och förtrolighet, håller de strikt på ni-formen och duar aldrig varandra. ”Jag älskar er” – en utsaga som vibrerar mellan intimitetens och distanseringens poler.
Mot mitten av romanen börjar en annan historia ta form. Man anar att det är jaget som berättar den för Yann Andréa. Den handlar om en ung kvinnlig kolloledare som utvecklar mer än lovligt starka känslor för en sexårig pojke på en strand. I likhet med Théodora Kats är han överlevare från Förintelsen, och kanske är det hans oformulerbara sorg som väcker kärleken i den unga kvinnan. Gång på gång blir hon uppmanad att berätta vidare på en historia hon hela tiden avbryter. Precis som Yann Andréa när han söker upp Duras vill pojken och de andra barnen på stranden veta: vad hände sedan?
Oavsett vad svaret blir leder frågan till att berättelsen fortsätter. Den får aldrig avstanna. Då segrar stumheten, i det här fallet inför den obegripliga ondska som nazisterna gjorde sig skyldiga till. Det är, för mig, vad Marguerite Duras säger mellan raderna i denna vackra roman, som blev en av hennes sista.
Gå till toppen