Kultur

Jazzlyx med amerikansk pianotrio

Larrys Willis Trio

KONSERT · JAZZ. Klubb Plektrum, Mejeriet, Lund, 11/11

Vi häromkring är inte översköljda av amerikanska pianotrios i klassisk "standardjazz"-stil.
Så det kändes lite lyxigt att uppleva Larry Willis, Blake Meister och Eric Kennedy mitt på blanka lördagseftermiddagen.
Och det hela blev naturligtvis en helproffsig, elegant och gemytlig affär. Även om musiken aldrig riktigt hettade till eller direkt kändes i hjärtetrakten.
En fullfjädrad pianist i full swing.Bild: Alexander Agrell
77-årige Larry Willis är en mångsidig farbror, med bland annat ett långlivat medlemskap i Blood Sweat & Tears på meritlistan.
Fast framför allt är han en fullfjädrad jazzman: maximalt rytmisk, genuint tvåhänt över tangenterna, bluesmättad och ackordkompetent nog att snyggt och naturligt harmonisera om vilken låt som helst.
Dessutom har Willis kul på scenen och njuter av musiken, en signal som ingen publik mår taskigt av. Han diggade verkligen sina två kollegor när de tog solon och mellansnackade själv med humor, humanism och öppenhet: "Nu ska jag spela ett stycke av en av min favoritkompositör: jag. För vem skulle annars lira mina låtar?".
Och med anspelning på sitt utseende: "På piano har vi en typisk B B King-kopia".
Allvarlig blev Larry Willis däremot när han introducerade sin lyriska "Ethiopia", skriven till det landets utsatta barn och en stillsamt dramatisk höjdpunkt där basisten Blake Meister spelade melodin med stråke.
Bandet släppte ifrån sig en stump av "Nature Boy" och bland extranumren kom en rapp "Autumn leaves" och Ellingtons "A single petal of a rose".
Men annars satt alltså fokus på Willis egna skapelser; funktionella och välformade, men på det hela taget inte spektakulära eller väldigt minnevärda.
Konsertens verkliga clou var det finessrika och lyhörda samspelet. De tre varierade sig smidigt och unisont, lade in många nyans-trappsteg i varje låt och bytte lätt och tvärt från ös till nätt tassande och tillbaka igen.
Lyhört samspel: Blake Meister och Eric Kennedy.Bild: Alexander Agrell
Många klangfärger, täta växlingar i intensiteten. Svänget var givet och nya rytmer lanserades hela vägen.
Blake Meister hanterade sin kontrabas med flyt, snärt och melodikänsla. Men frågan är om inte eftermiddagens prisvinnare var trumslagaren Eric Kennedy.
Den mannen är kapabel att lägga ut ett intensivt pulserande sväng även på viskningsnivå och firade triumfer med visparna.
Bäst var Kennedys långa solo där han länge jobbade med bara handflatorna och fingrarna och låtsades att virvelkaggen var en indisk tablatrumma. Jag trodde honom också.
Sveriges radios P2 spelade in, men när konserten ska sändas är inte spikat ännu.
Publiken fick sitt tack och vice versa.Bild: Alexander Agrell
Gå till toppen