Aktuella frågor

Debattinlägg: "Det är givetvis nyttigt att höra vad en högerpopulist faktiskt har att säga."

I vår populistiska tid väcker socialt anseende mer avund och större harm än pengar och berömmelse. Det skriver Ian Buruma, redaktör för The New York Review of Books.

USA:s president Donald Trump är som bekant en mycket välbärgad man och var dessutom mer känd än någon av sina medtävlare om presidentposten, inklusive Hillary Clinton. Ändå tycks han leva i ett närmast konstant tillstånd av raseri mot människor som anses ha större intellektuellt eller socialt anseende än han själv, skriver Ian Buruma.Bild: Susan Walsh
Många populister på högerkanten lider av en särskild sorts självömkan: de ser sig som offer för medierna, akademikerna, de intellektuella, experterna, kort sagt de så kallade eliterna. Populisterna påstår att liberala och vänsteristiska eliter styr världen och trycker ner vanligt folk med sitt snorkiga förakt.
Det är ett i många avseenden föråldrat synsätt. Varken liberaler eller vänstern dominerar politiken längre. Inflytandet från dagstidningar som The New York Times har tagits över av pratshowvärdar, högervridna kabeltvstationer, tabloider (som i den engelskspråkiga världen ofta ägs av Robert Murdoch) och av sociala medier.
Inflytande är å andra sidan inte detsamma som status.
Stora tidningar ses fortfarande som mer betydelsefulla än populärpressen. På utbildningsområdet rankas de mest ansedda universiteten högst. The Sun eller tyska Bild saknar statusen hos Financial Times och Frankfurter Allgemeine Zeitung, och högskolor på landsbygden kan inte mäta sig med Harvard eller Yale.
I vår populistiska tid väcker socialt anseende mer avund och större harm än pengar och berömmelse. USA:s president Donald Trump är som bekant en mycket välbärgad man och var dessutom mer känd än någon av sina medtävlare om presidentposten, inklusive Hillary Clinton. Ändå tycks han leva i ett närmast konstant tillstånd av raseri mot människor som anses ha större intellektuellt eller socialt anseende än han själv. Att miljoner mycket mindre privilegierade människor delar hans bitterhet, förklarar till stor del Trumps politiska framgång.
För inte så länge sedan hade personer på den extrema högerkanten ingen status alls. I samhällen där nazisternas och fascisternas illdåd levde i det kollektiva minnet, var deras nutida efterföljare totalt marginaliserade.
Men mycket har ändrat sig. Yngre populister på yttersta högerkanten, särskilt i Europa, klär sig i skräddarsydda kostymer som får dem att likna fascistiska dandyer i mellankrigsårens Italien och Frankrike. De gapar inte i folksamlingar; de uttalar sig smidigt i radio och tv-studior och de vet hur man utnyttjar sociala medier. Några av dem har till och med humor.
Denna nya typ av högerpopulister är näst intill det tyskarna kallar salonfähig, alltså möjliga att ha i sällskapslivet. Någon öppen rasism ger de inte uttryck för, sin intolerans döljer de under en ström av smart pladder. Deras önskan och strävan är att få erkännande.
Jag träffade nyligen en person av det här slaget på en akademisk konferens som ordnats av Hannah Arendt-centret vid Bard College i USA. Ämnet var populism och ideologen var Marc Jongen, en politiker från Alternativ för Tyskland, AFD, med en doktorsgrad i filosofi. Hans far var från Nederländerna, hans mor från Italien. Han föddes i den tysktalande delen av italienska Sydtyrolen och talade näst intill perfekt engelska. Hans självömkan lurade tätt under ytan. Jongen kallade förbundskansler Angela Merkels beslut att ge ett stort antal flyktingar från Mellanöstern skydd i Tyskland för "en våldshandling riktad mot det tyska folket". Immigranter och flyktingar är enligt Jongen kriminella och våldtäktsmän (trots att brottsligheten bland flyktingar i Tyskland är avsevärt lägre än bland infödda tyskar). Islam berövar det tyska folket dess sanna identitet, sade han, och män som han själv blir kallade för nazister. Och så vidare och vidare ...
Jag var ombedd att lägga fram några motargument. Jag kallade inte Jongen för nazist, men jag gjorde mitt bästa för att visa varför jag anser att hans påståenden är både felaktiga och farliga. Vi skakade hand på slutet och därmed var debatten över för min del. Trodde jag.
Istället utbröt en mindre akademisk storm. Fler än femtio framstående amerikanska akademiker undertecknade en skrivelse där de protesterade mot att Hannah Arendt-centret bjudit in Jongen att tala. Deras poäng var inte att Jongen inte borde få uttrycka sina åsikter, utan att Bard Colleges goda anseende givit legitimitet åt dem.
Det finns flera anledningar till att jag tycker att det är en feltänkt tanke. Om man ordnar en konferens om högerpopulism är det givetvis nyttigt att höra vad en högerpopulist faktiskt har att säga. Att lyssna på professorer som bedömer idéer och uppfattningar, utan att man själv har hört dem, är inte särskilt meningsfullt.
Det är inte heller givet att en företrädare för ett stort oppositionsparti i ett demokratiskt land ska uteslutas som talare på ett universitet. Det är inte så länge sedan vänsterrevolutionärer flockades på universiteten och varje försök att bojkotta dem skulle med rätta ha mött motstånd.
Protesterna mot att bjuda in Jongen var inte bara intellektuell slapphet; det var också taktiskt enfaldigt eftersom protesten stärker extremhögerns tro på att liberaler är yttrandefrihetens fiender och att högerpopulister är deras offer.
Jag vill gärna tro att Jongen lämnade konferensen på Bard College hövligt avslöjad och överbevisad. Men på grund av akademikernas protest kunde Jongen kamma hem en seger, trots att han förlorat debatten.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Ian Buruma är redaktör för The New York Review of Books. Hans egen bok Year Zero: A history of 1945 finns översatt till svenska.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen