Kultur

Boel Gerell: Spirande relation under lupp

När Riksteatern gästar Lunds stadsteater med Ninna Tersmans dramatisering av Gun-Britt Sundströms ”Maken” är salongen fylld till sista plats. Äldre kvinnor förstås, den kulturbärande generationen som var ung när boken först gavs ut 1976. Men också många kvinnor jämnåriga med romanens drygt tjugoåriga protagonist Martina.

Karin Bengtsson, Jesper Feldt, Miriam Forsberg i Maken.Bild: José Figueroa

Maken

Skriven av Gun-Britt Sundström. Dramatisering: Ninna Tersman. Regi: Lena Mossegård. Scenografi, kostym: Johanna Mårtensson. Mask: Linda Goncalves. Ljusdesign: Sofia Linde. Komposition, ljuddesign: Magnus Larsson. Medverkande: Karin Bengtsson, Jesper Feldt, Miriam Forsberg. Rikteatern, Lunds stadsteater, 11/11

Författaren Gun-Britt Sundström var själv inte mer än 21 år när boken kom ut. Närkontakten med ungdomen och studentlivets nerv känns i romanen, en frisk blick på världen som överbryggar decennierna och gör den vital och angelägen än i dag. Stilen är jazzigt pratig och översållad med referenser till samtiden med FNL-möten, stenciler och duffelkappor.
När texten blir teater skalas naturligt nog en hel del av kontexten bort. Kvarstår gör Martinas slackers och vana att sippa på pipa mellan de filosofiska utläggningarna. Hennes beundrare Gustav beskrivs som en gammaldags tönt, men har kläder som passat fint i vilken modern hipster-garderob som helst.
Vänsterrörelsen, FNL och studentlivet anas som fond men har egentligen ingen avgörande betydelse för dramat. I stället är det den spirande relationen som läggs under lupp, analyseras sönder och samman, slits itu och lappas ihop igen och igen. Till uppsättningens riktigt vassa grepp hör användningen av två skådespelare för rollen som Martina.
En som agerar och en som på ett par stegs avstånd reflekterar över det vi ser. På så vis är Martinas berättarjag fortsatt starkt och bärande också i det dramatiska verket. Elegant är också den scenografiska lösningen med relationens rundgång fysiskt manifesterad på scenen i form av en madrasserad bergochdalbana vars delar bit för bit demonteras under pjäsens gång.
Av romanens drygt 500 sidor har blivit en bitvis väl ordrik pjäs, fylld av dråpliga replikskiften. Karin Bengtsson och Miriam Forsberg gör ett skarpt skuret porträtt av Martina medan Jesper Feldts Gustav särskilt inledningsvis blir väl mycket av en gubbgossig tönt. Betydligt intressantare och mer laddat blir dramat när han i andra aktens sjuttiotal vuxit upp och bytt sin devota beundran mot krassa krav.
Trots att mer än fyrtio år gått sedan Maken skrevs upplevs det fortfarande som förvånande att det är Gustav som vill ha giftermål och barn, medan Martina vill fortsätta att ”så sin vildhavre”. Kanske är Martina till och med mer apart i dag, i sin avslappnade syn på sexualitet och kön. Inte en stark kvinna modell catwoman, utan en vanlig kvinna som hävdar rätten att gå sin egen väg.
Pjäsen är på turné och spelas 14 november i Eslöv, 15 november i Höganäs, 16 novvember i Förslöv och 17 november i Landskrona.
Gå till toppen