Kultur

"Befriande läsning i en tid som kräver underdånig tacksamhet av den som flytt."

65 miljoner människor befinner sig på flykt i världen - den högsta siffran sedan andra världskriget. Samtidigt tog de sex rikaste länderna förra året emot endast nio procent av världens alla flyktingar, enligt Oxfam.Bild: Santi Palacios

Elin Sundberg, Moa Kjellstrand (red.)

BOKEN. Hör detta och lyssna till det – En antologi om flykt. Celanders förlag.

Vad är det egentligen som händer? Det är så svårt att tänka bort sin omedelbara samtid, allt tycks bli normalt så fort det skett. Just nu, till exempel, kan man nästan få för sig att Sverige var något slags asylparadis före införandet av den lag som innebär tillfälliga uppehållstillstånd, försörjningskrav och splittrande familjer.
Den nya antologin ”Hör detta och lyssna till det” är ett försök att motverka denna förrädiska tillvänjning, genom att teckna en närgången bild av de förändringar som de senaste åren skett på det migrationspolitiska området i Sverige och Europa. Avtalet med Turkiet, förvar och medicinska åldersbedömningar samsas tematiskt med texter om Sverigedemokraterna och attacker mot asylboenden. I bokens sidfot löper strofer ur texten ”Tack mamma!” från dramatikern Nasim Aghilis asylkabaré ”Europa Europa”, och det är ett alldeles utmärkt formgrepp. Det för närmast tankarna till den episka teaterns verfremdungseffekter när ett textfragment på varje sida blir en konstnärlig erinran om de mänskliga kostnader som flykten innebär. ”Tack för att du påminde om att vi till slut skulle komma fram.”
Anslaget i boken är tydligt aktivistiskt, och det är en ton som med ett antal undantag ljuder boken igenom. Dessa undantag utgör bokens starkaste delar, och utgörs dels av intervjuer med och egna vittnesmål från människor som själva är eller har varit på flykt. Som 47-årige Ibrahim Al Swedani från Syrien som bor i ett tältläger på Lesbos och sörjer både sin förlorade tillvaro och Europas förlorade själ. Eller 17-åriga Maha Jarallah som genomgått ofattbara svårigheter för att ta sig till Sverige och sedan frankt konstaterar att ”jag känner mig inte jätteglad över att ha kommit hit, men jag hoppas och vill kunna studera och få betyg”. Det är befriande läsning i en tid som kräver underdånig tacksamhet av den som flytt.
Till höjdpunkterna hör också ett par akademiska texter som rör sig kring det som borde prägla hela samhällsdebatten om migration. Här är migrationsforskaren Catherine Dauvergnes genomgång av hur asylrättens görs illegal särskilt upplysande, liksom statsvetarprofessorn Peo Hansens bidrag om hur så kallad cirkulär migration blir ett sätt för EU att plocka russinen ur migrantkakan baserat på utbud och efterfrågan av arbetskraft. Det är rent dystopisk läsning.
Kanske kan det framstå som en paradox att dessa relativt torra kapitel drabbar så mycket hårdare än de politiskt känslosamma och ibland frasradikala texter skrivna av aktivister som präglar intrycket av boken. Att vilja ge en bild av ett pågående motstånd är förståeligt, men stilistiskt fungerar det inte särskilt bra. En fråga är också hur man i ett historiskt kapitel om den svenska flyktingrörelsen kan prata om ”syster Marianne vid Alsike kloster” utan att med ett ord nämna hennes djupt stötande uttalanden om bland annat Förintelsen? Det är en detalj som påtagligt stör läsningen av ett ojämnt men viktigt tidsdokument – över en period då allt förändras så fort att det är svårt att minnas vad som alldeles nyss framstod som otänkbart.
Eftersom Elina Pahnke, som medverkar i antologin, skriver på kultursidan recenseras boken av Kristina Lindquist, kritiker på Dagens Nyheter.
Gå till toppen