Kultur

Gripande och obegripligt om Sovjet

100 år efter ryska revolutionen är Sovjet platsen för historiska romaner. Crister Enander läser "Granitmannen”, en lika välskriven som vilseledande bok.

Finskan Sirpa Kähkönen har tidigare bland annat skrivit en romansvit i sju delar om staden Kuopio under vinter- och fortsättningskriget.

Sirpa Kähkönen

BOKEN. Granitmannen Översättning: Janina Orlov (Lind & Co)
Fem år har hunnit passera, en mycket kort tid efter en lika omfattande som omvälvande revolution. Året är 1922 när det unga paret Klara och Ilja – fulla av entusiasm, flammande framtidstro och en försvarlig mängd förljugen propaganda – ger sig av från hemlandet Finland på skidor, en sextio mil lång färd genom de djupa skogarna.
De ska till Petrograd – dagens Sankt Petersburg.
De vill vara en del av skapandet av arbetarstaten, ett fritt land för proletärer och alla miljoner och åter miljoner som varit förtryckta, fattiga, anonyma, obetydliga i maktens ögon – de hunsade, de slagna, de misshandlade och de pryglade; de som behandlats som godsägarnas ägodelar och likt djur utan egen vilja eller några som helst grundläggande mänskliga behov. Livegendomen är förvisso i lag avskaffad, men dess anda lever ändå kvar. Sovjet är ett agrart land. Industrierna byggs, men fattigbönderna utgör unionens grund.
Utopi och verklighet glider in och ut i varandra. Gränserna blir alltmer otydliga. Ibland, särskilt i början av deras tid i Sovjetstaten, förmår inte ens den annars klarsynta Klara förstå vad hon ser med egna ögon. Det ska dock inom kort förändras – och det radikalt.
Upptakten till den finska författaren Sirpa Kähkönens nya roman, ”Granitmannen”, är drabbande och dramatisk. Hon kan skriva; hantverket behärskar hon. Kähkönen är i Finland känd för sina levande och välskrivna historiska romaner. Hon förmår ge karaktärerna utrymme så att de fördjupas och blir både begripliga och tydliga.
Och där står Klara framför oss nu, fångad av vilsenhet och förvirring, på ett av Petrograds många torg och försöker med alla krafter att orientera sig i denna annorlunda och främmande stad och detta vidsträckta land som ska byggas upp från grunden. Likheterna med Finland är obefintliga. Allt har bytt plats, och andra värderingar styr.
Hon engagerar sig snart i de många gatubarnens utsatta och hårda liv – barnen som reser över det vidsträckta landet genom att tjuvåka på godståg som sakta rullar till de mest avlägsna små städer. Klara, som egentligen är tilldelad andra uppgifter, får ett års ledighet för att arbeta med en grupp som försöker ge gatubarnen stöd och stabilitet. En omöjlig uppgift. Barnen vill inte ha någon hjälp. De är nöjda med att vara såväl vinddrivna som vagabonder. De besitter dessutom kunskaper om vad som sker i landet på en nivå som nog till och med överträffar hemliga polisens insamlade fakta. Ty de har sett dem med egna ögon.
Förtrycket fortsätter. Ledargarnityret är förvisso nytt, men inte maktfullkomlighetens skrämmande berusning och hänsynslöshet. Sovjetunionens ledning är ytterst lik den enväldige tsar som bara några år tidigare styrde sitt rike. En grym tradition går i arv.
”Granitmannen” reser ett antal viktiga och avgörande frågor av principiell natur vad det avser den historiska romanen som genre och dess utgångspunkter och förutsättningar. Sirpa Kähkönen är ju långt ifrån ensam om att i romanform skildra de grymma tiderna i Sovjet. Det har snudd på blivit en industri; dessutom en ofta lukrativ verksamhet. Få är de författare som tar fasta på den historiska kontinuiteten, en form av maktfullkomlighet fullföljs och är sig lik men med andra ord och under falska förtecken. Diktaturen, som saknar all reell förankring i kommunismens läror, är en direkt fortsättning på det tsaristiska enväldet och dess terror. Fakta är fakta och det är svårt att förstå varför det förnekas och smusslas med i romaner som ”Granitmannen”. Anakronismerna odlas och sprids med en hämningslös och märkligt munter iver. Så även av Sirpa Kähkönen. Idag sitter vi förvisso inne med facit. Det var det ingen som gjorde år 1922. Därför kan inte den tiden skildras utifrån vad som skedde senare. Stalins fruktansvärda och grymma illdåd, morden på miljoner och åter miljoner medborgare, kan inte kasta sin skugga över en tid som ännu inte upplevt vad som senare kom att ske. Därför skorrar också orden falskt, och skeendena holkas ur. Karaktärernas agerande, deras sätt att resonera, framstår som obegripliga och groteskt förvirrade.
Det går inte att förtiga tsarens maktfullkomlighet, svälten, de ofattbart olidliga förhållanden under vilka de flesta lantarbetare, fattigbönder och arbetare levde eller snarare blott förmådde överleva. Stalins skräckvälde blir till en återspegling av – rentav en direkt fortsättning på – tsarens tidigare maktutövning. Utan den bakgrunden blir Sovjetväldet obegripligt. Att sedan försöka – som många av de historiska romanerna gör – bunta ihop Lenin och Stalin är inte bara tvivelaktigt. Det är ideologisk historieförfalskning. Sovjet urartade snabbt till en kapitalistisk och imperialistisk diktatur – och saknade all anknytning till kommunismen och Karl Marx idéer. Enbart propagandan, effektivare än den som Goebbels snart började producera, sög näring ur kommunismens läror för att förleda folket och försöka dölja verklighetens terror.
”Granitmannen” är en mycket välskriven, ofta gripande och medryckande roman. Tyvärr hjälper det inte. Den kantrar. Flosklerna är för många. Kritiken mot Sovjet slirar runt i redan söndertuggade schablonerna. Det är inte bara tröttsamt. Det är vilselidande.
Gå till toppen