Kultur

Kvinnohatets rötter – men var är feministteologerna?

Gunilla Thorgrens kritiska blick på Bibeln är viktig, skriver Elisabeth Gerle som ändå hade önskat att författaren inte osynliggjorde feministteologernas läsning.

Gunilla Thorgren är författare och var under 1970-talet en av de mest framträdande i den feministiska gruppen Grupp 8.Bild: Göran Segeholm

Gunilla Thorgren

BOKEN. Guds olydiga revben. Norstedts.

Författaren och feministen Gunilla Thorgren vet mycket om kvinnohat och granskar i sin senaste bok ”Guds olydiga revben” Bibelns och traditionens misogyna rötter. Forskare inom teologi och sekulära genusstudier har länge verkat i skilda rum. En religionsfientlig läsning, som rycker loss enskilda verser ur Bibeln utan sammanhang, har ofta blivit en spegelbild av en religiöst, fundamentalistisk läsning.
Thorgren läser också så. Hon återger lösryckta citat för att belägga en negativ kvinnosyn. Samtidigt undergräver hon vallgravarna mellan de olika forskningsfälten genom att sedan vända sig till forskare. Det känns befriande eftersom problemet med kvinnohat finns överallt – gränsen går knappast mellan religiöst och sekulärt, precis som vi har sett i rörelsen #metoo. ”Guds olydiga revben” ter sig därför som en pamflett skriven för att uppmuntra till feministteologiska studier.
Myten om Inana, som utmanar sin far Enki om vem som kan dricka mest öl på en fest, är utgångspunkten för Thorgren. Inana vinner. Som gåva får hon mer makt än någon annan.
Den mesopotamiska gudinnan Inana kastar ljus över läsningen av Bibelns skapelseberättelser 1700 år senare. Många berättelser i de hebreiska skrifterna är nämligen formade i polemik med omgivningens fruktbarhetskulter. Kvinnan blev ett hot genom att förknippas med fruktbarhet och sexualitet, och därmed med de omgivande folkens religiositet där fruktbarhetsgudinnor var centrala.
Här är Thorgren något viktigt på spåret. För just kvinnans kropp och sexualitet blev tidigt ett hot också inom den asketiska nyplatonska kristendomen som såg medvetandet som något åtskilt och högre än kroppen. Idag vet vi att kropp och medvetande hör samman. Men då fanns riktningar som såg själen som kroppens fånge, och det gällde att befria sig från kroppens behov för att nå frihet.
Nedvärderandet av kvinnor har alltså hämtat argument både ur grekiskt tankestoff och ur renhetsregler i Gamla testamentet. Kvinnan blev till för att föda barn.
Feministteologer har i decennier arbetat med de här frågorna och texterna, sett nya inslag och presenterat sammanhang som avslöjar den patriarkala bakgrunden. Detta skymtar ofta i predikningar och utläggningar.
Att läsa ”Guds olydiga revben” är därför att möta välkända diskussioner där en hel del avvisats som förenklat – och okroppsligt! Jag tror inte att det är Thorgrens avsikt, men hon bidrar delvis till att osynliggöra nordiska feministteologer vilket är synd eftersom de sitter trångt nog inom akademin i Sverige, medan de flesta universitet med självaktning i till exempel USA har anställda feministteologer.
Thorgren knyter kvinnohatet till den skapelseberättelse där Eva skapas av Adams sida, en ”bit revben”, men också till de manliga teologer som tog över Jesu enkla budskap. Flertalet, men särskilt Tertullianus, skriver tidstypiskt ner kvinnan.
Men den norska patristikern, Elisabet Börresen, menar att kyrkofadern Augustinus var den första feministen. I Bibelns första kapitel, som återger en yngre skapelseberättelse, skapas människan till kvinnligt och manligt – samtidigt (vers 1:28). För Augustinus försvinner kvinnans gudslikhet först i samband med budet om att föröka sig.
I min bok ”Mänskliga rättigheter för Guds skull”, undrar jag varför denna förlust endast drabbade kvinnan. Här kunde Thorgren ha gått djupare och visat att Adam helt enkelt betyder jordvarelse, och att Eva i den myt som återges i kapitel 2 skapas av denna första jordvarelses ena sida. En ganska vacker bild för olikhet och intimitet. Lika, ändå olika. Det gäller många relationer.
Underordningen tolkades som en del av fallet. Traditionens teologer gav Eva skulden för äpplet och ormen. Men det finns judiska synsätt som ser bettet i kunskapens äpple som ett vuxenblivande. Då betonas inte olydnaden. Och för alla teologer som ser frälsning som ett sätt att återupprätta det goda blir bristen på jämställdhet något att bekämpa!
Andra senare tolkningar skrattar åt den passive Adam som först äter och sen skyller på Eva. Kanske ska vi skratta lite åt Augustinus också, en stor tänkare men en sammansatt person som speglade sin samtids kvinnosyn och valde den nyplatonska asketiska vägen, efter att han fått smak på samliv med en kvinna.
Ibland skymtar tidiga stora feminister hos Thorgren, som när hon knyter an till bibelforskaren Elizabeth Schlüssler Fiorenza, som betonat kvinnornas mod. Medan Judas förråder, Petrus förnekar och de flesta flyr finns kvinnorna kvar vid korset och blir de första som möter den uppståndne. De berättar för de andra – utan att bli trodda! Schlüssler Fiorenza lyfter fram kvinnan som smörjer Jesus till Messias, så som profeterna i Gamla testametet smorde kungens huvud. Hos Lukas blir denna namnlösa kvinna synderska. Så skrivs kvinnorna ut ur historien och förminskas.
Thorgren skriver enkelt och rakt med ett frustande humör, för att se bortom patriarkala traditioner. Där upptäcker hon Maria, den älskade lärjungen Maria Magdalena och Jesus som oäkta son och vishetslärare, centrum i Jesusrörelsen. Inget nytt egentligen. Men trots det kategoriska och enögt negativa kan boken kanske bidra till att blåsa nytt liv i en viktig diskussion. Thorgren härleder kvinnohatet till den kristna traditionen. Men detta hat återfinns inom alla traditioner och kulturer - såväl i Hollywood som i andra sekulära miljöer – och inom det vi kallar religioner. Det behövs många (om)läsningar.
Gå till toppen