Kultur

Taylor Swift tuggar oförrätter

En smart artist, men för lite fokus på musik.Bild: Universal Music

Taylor Swift

ALBUM. reputation

När Taylor Swifts tjuvnyps­hit ”Look what you made me do” släpptes i höstas skrev den amerikanska tidningen Vulture att den 27-åriga sångerskan speglade Trump-eran: en bortskämd navel­skådare så besatt av oförrätter att hon blivit blind både för sin plattform och sina privilegier.
(Snabbfacit för er som inte minns: låten, försedd med en refräng samplad från Right Said Freds ”I'm too sexy”, slänger ut ledtrådar till alla andra kändisar som hon bråkat med, från Katy Perry till Kanye West till gamla pojkvänner.)
Albumet ”reputation” – jo, det skrivs med litet ”r” – gräver till ungefär hälften vidare i det där. Över första halvan ägnar hon sig med ett bitvis störigt snävt fokus åt att dissekera sin position.
Swift är för all del en en begåvad textförfattare, någon som navigerar tryggt i gråzonen mellan plattityder och poesi, och ”reputation” är proppad av smarta ordvändningar: I bury hatchets, but I keep maps of where I put 'em konstaterar hon i Future-­duetten ”End game”; i ”This is why we can't have nice things” minns hon ett party där the bass beat rattling the chandelier / Feeling so Gatsby for that whole year.
Problemet är att de där låtarna känns mer som styrdokument än som musik, där den tematiska överbyggnaden lägger sig som en allt våtare filt över albumet. Några låtar i­n är jag nästan beredd att stämma in i Trump­liknelsen: det flyhänta, synt- och bastunga pop­hantverket av Max Martin och Jack Antonoff skorrar allt värre av den för­orättade undertonen. Först med ”Getaway car” lossnar greppet till förmån för mer typisk Swiftpop, den där karakteristiskt rusiga mixen av EDM-pompa och allsångs­refränger som gjorde ”1989” så kul, och då är vi drygt halvvägs genom plattan.
Härifrån blir det dock riktigt bra. Jag gillar sällan de strategiskt utplacerade hel- eller halv­akustiska inslagen på den här sortens zeitgeistiga pop­plattor, gärna inslängda för att bevisa att superstjärnan även har en ”känslig” sida (lex Madonnas ”Promise to try”), men avslutande ”New Year's day” är ett undantag. Över Ed Sheerans sordinerade piano tecknar Swift en ögonblicks­bild från en bakis­morgon där hon och pojkvännen laddar för att städa upp konfettin och slänga tomflaskor. Inga tricks och inga poser, bara en visuellt laddad text och en melodi som blommar ut i stämsång.
Ingen typisk låt för Taylor Swift anno 2017, men likafullt den allra bästa.
FLER TIPS
Beyoncé & Eminem: Walk on water (duett)
Verse Simmonds: Diamonds (album)
Kamaiya: Before I wake (album)
Gå till toppen