Kultur

Vesna Prekopic: Vart tog den solidariska socialdemokratin vägen?

I välfärdslandet Sverige demonstrerar unga människor mot att de ska skickas tillbaka till krigets Afghanistan. Dessvärre tycks de vädja för döva öron. Regeringen sägs vara i kris, för Miljöpartiet vill till skillnad från Socialdemokraterna att alla ensamkommande som inte var arton när de kom till Sverige 2015, ska få stanna i det land de gjort till sitt. Tji får ni, säger Stefan Löfven till både ungdomarna och regeringspartnern.
När jag tänker på de demonstrerande ungdomarna i Ung i Sverige och deras talesperson Fatemeh Khavari tänker jag på Edith Södergran. På hennes vägran att göra sig mindre än hon är och på orden om människans strävan att hitta en plats för fred och ro. I själen, för kroppen.
”Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg."
Vilket land har de afghanska ungdomarna kommit till? Miljöpartisterna kallar utvisningarna en medmänsklig tragedi och de socialdemokrater som försvarar den nuvarande lagen och vägrar ta ordet amnesti i sin mun pratar förvirrat om rättssäkerhet. Jag söker med blicken, men hittar den inte, den solidariska socialdemokratin, den som lierar sig med samhällets svaga.
Och samtidigt, i en annan del av välfärdslandet Sverige, tillåts skatteplanering för miljonärer och miljardärer, som slipper bidra till det gemensamma. För vad fan får de för det? Ett samhälle med fungerande äldrevård? En stabil poliskår? Mindre barngrupper inom förskolan? Färre kvinnor som tvingas föda barn i bilen? Eller kanske ett samhälle som har råd att ta hand om ungdomar som flyr krig, som rotat sig i samhället och inget hellre vill än att själva vara med om att bygga det stort och starkt.
Olof Palme höll ett tal i riksdagen 1980, som dagens socialdemokrater borde begrunda. Han sa att ”den svenska modellen bygger på vissa grundläggande förutsättningar. Den första förutsättningen är en samhällsutveckling i riktning mot utjämning och social rättvisa”.
Frågan ”Vad fan får jag?” är den svenska modellens antites. Den blottar egoismens och individualismens avsaknad av solidaritet. Varför frågar sig inte de som har ekonomisk möjlighet: ”Vad fan gör jag för att bidra till att samhället är bra för mina medmänniskor?” Varför frågar sig inte vår regering: ”Hur kan vi använda skattepolitiken så att den gagnar oss alla och inte bara några få?”
Erik Sandberg visar i sin bok "Jakten på den försvunna skatten" (2017) hur Sverige blivit ett land där höger- såväl som vänsterregeringar i 30 års tid har drivit en skattepolitik som gynnat de rikaste. Vi har i dag en borttagen fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvs- och gåvoskatt. Bolagsskatten är låg och kommer 2018 att sänkas ytterligare. Ärvda pengar beskattas mildare än arbetade pengar. De stenrika skattesmitarna som avslöjades i Paradisläckan borde inte ha förvånat någon, vad var nytt? Att de rika utnyttjar systemet för att bli rikare? Att de inte har någon känsla för moral, för vad som är rätt och fel? Nej, jag är inte alls förvånad över det. Bara över att Socialdemokraterna inte längre minns vilket samhälle de borde bygga.
Gå till toppen