Kultur

Kladdigt och rått på Höganäs museum

I serien "Biokemisk markörer", Lone Larsen.Bild: Sarah Nilsson

Lone Larsen

KONST. Härifrån till nu Höganäs museum, t o m 30/12
De mekanismer som styr organisk tillväxt är en rik källa till uppslag för en konstnär, aldrig formmässigt ointressanta men ofta idémässigt överförbara på en mängd betydligt mer banala, och alltså mänskliga, företeelser.
Lone Larsen finner som många andra sin utgångspunkt här, i de myllrande, komplexa system som anger villkoren för liv. Ändå är hennes huvudtema ett annat. Sedan 1990-talet har hon främst arbetat med teman utifrån krigets och våldets funktioner. När Larsen ställer ut på Höganäs museum visar hon flera av dessa verk, större och mindre skulpturer laddade med olika ingångar på temat.
Dessutom visas nya verk som består av dryga dussinet vägghängda, emaljerade skivor i varierande storlekar. Serien kallas ”Biokemiska markörer” och de stora runda skivorna läses som en tänkt förstoring av det utsnitt man ser i ett mikroskop. Färgfläckar och linjer blir till vibrerande liv, mikroorganismer tycks pulsera fram i slemmiga spiraler över ytan.
Skulpturerna visar ett annat slags topografi. Starka uttryck som våld och krig ristar spår i både kroppar och medvetanden, spår som kan läsas som ett slags text. Skulpturerna tycks i den meningen knappast ha blivit formade av människohänder, utan framtvingade och formade av konkreta skeenden. Ett slags smärtans marker, om man så vill, formade av rörelser djupt i dess inre.
Ibland är verkens uttryck mycket konkreta, som en ensam granittrappa där ett sammanhang en gång funnits men gått förlorat i bombningar och krig, eller ett antal tunga missiler i brons och järn, slutna och tysta. I andra fall är verken mer subtila och intimt förbundna med det allra mänskligaste: kroppen och dess mekanismer. Genom olika bearbetningar, blanklackade köttiga former eller förvridna klumpar tycks de hårda materialen mjukna till slemhinnor, svulster och deformationer.
Utställningens titel är ”Härifrån till nu”, tänkt att kasta sken över hur tidiga och senare verk är tätt förbundna med varandra, trots variationer i tematik och teknik. Här är det kroppsliga klart sammanlänkande, och det är en fin övergång. De nya emaljerna rör sig något från den brutala uppriktigheten i tidigare verk, som den massiva ”Missiler” eller de obscent glänsande, röda utropstecknen som utgör serien ”Väktarna”. Hos emaljerna finns ett mer återhållsamt uttryck, men emellanåt - när det glänsande, lite klibbiga understryks, som om hinnor och vätskor beslöjat dem - blottar också dessa verk det som samtidigt är mänskligt och lite äckligt. Det är också så jag helst ser Lone Larsens verk: kladdiga, råa och under huden.
Gå till toppen