Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Allt tyder nu på att Saudiarabiens försök att så split och öka sitt inflytande i Libanon definitivt har slagit slint.”

De närmast förnedrande former under vilka Saad Hariri kallades till och mottogs i Saudiarabien har uppfattats som en förolämpning mot Libanon som stat och har bara stärkt stödet för honom. Det skriver Torsten Janson, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.

Beirut Marathon den 12 november förvandlades till en anslående, prolibanesisk manifestation för Hariri. Inte för hans politik, utan för "vår premiärminister", skriver Torsten Janson.Bild: Hassan Ammar
De senaste två veckorna har bjudit på dramatik och märkliga vändningar i Mellanösterns politiska landskap. Plötsligt är Libanon åter i händelsernas centrum. Det lilla landet med sin komplicerade befolkningssammansättning och unika politiska system har sedan självständigheten 1943 ständigt varit en plats för stormakters politiska, ekonomiska och militära spel.
Under de senaste decennierna har Libanon varit föremål för en eskalerande styrkemätning mellan framför allt Saudiarabien och Iran. När den libanesiske premiärministern Saad Hariri under oklara omständigheter kallades till Saudiarabiens huvudstad Riyadh och den 4 november i saudisk TV meddelade sin avgång uppfattades det därför i Libanon som att han blivit tvingad till det.
Allt tyder nu på att Saudiarabiens försök att så split och öka sitt inflytande i landet definitivt har slagit slint. Tvärtom har Libanons många vittförgrenade politiska rörelser förenats i en reaktion mot ökande externa påtryckningar.
För ett land ärrat av sönderslitande motsättningar, ett aldrig riktigt avslutat inbördeskrig och en ohållbar flyktingsituation, har Saudiarabiens kuppartade inblandning i Hariris avgång fått bägaren att rinna över. Händelsen väcker onda minnen till liv. Saad Hariri är son till Rafik Hariri som mördades 2005. Mordet blev den utlösande faktorn bakom Cederrevolutionen som framtvingade Syriens uttåg ur landet efter 30 års ockupation och utgör fixpunkten för Libanons politiska nyordning.
Men den politiska nyordningen har inte varit särskilt ordnad. Parlamentet har sedan 2005 dominerats av två politiska allianser. Den prosyriska grupperingen inbegriper bland annat den kristna Fria patriotiska rörelsen, shiamuslimska Amal och Hizbollah. Mot den står en USA- och Saudivänlig allians, ledd av Saad Hariris sunnimuslimska Framtidsparti.
Ständiga interna slitningar både mellan och inom allianserna har försvårat den politiska processen i Libanon. Landets regering har brutit samman tre gånger sedan 2005.
Från 2014 och närmare två år framåt saknade Libanon statschef därför att parlamentet inte kunde enas kring en presidentkandidat. Resultatet blev att helastatsapparaten förlamades.
Den kaotiska situationen ledde slutligen fram till en bred politisk uppgörelse förra hösten. Saad Hariri utnämndes till premiärminister medan Michel Aoun, ledare för den kristna Fria patriotiska rörelsen blev president. En avgörande faktor var att även de shiamuslimska, proiranska partierna var delaktiga i uppgörelsen. Överenskommelsen var alltså präglad av en för Libanon ovanlig samstämmighet, som inte minst avspeglade viljan att hålla landet utanför spänningen mellan Saudiarabien och Iran.
Men samstämmigheten har satts på prov. Till exempel väckte president Aoun tidigare i år en storm av protester när han sade att Hizbollah var en nödvändig ”del av det libanesiska försvaret” mot Israel. Saad Hariris parti har i sådana utspel sett tecken på att Libanon i alltför hög grad orienterar sig mot en Iran-vänlig hållning. Det destabiliserar landet i förhållande till Saudiarabien och USA – inte minst i ljuset av USA:s förnyade sanktioner mot Hizbollah som infördes i oktober. Ur det perspektivet är Saad Hariris avgång inte helt överraskande. Vad som däremot överraskar är omständigheterna och Saudiarabiens klumpiga agerande. Om kungadömet (såsom det länge har ryktats) varit ute efter att avsätta Saad Hariri som premiärminister till fördel för hans bror Bahaa, var taktiken mer till skada än hjälp.
De närmast förnedrande former under vilka Saad Hariri kallades till och mottogs i Saudiarabien har uppfattats som en förolämpning mot Libanon som stat och har bara stärkt stödet för honom, bland såväl hans politiskt allierade som hans meningsmotståndare.
Politiker kopplade till Libanons samtliga 18 religiösa grupper har uttryckt misstankar om att Saad Hariri tvingades lämna premiärministerposten. Talespersoner för hans eget parti har krävt att han ska återfå posten. President Aoun vägrade också acceptera avgången så länge den inte avgivits i Libanon och tydligt motiverats. Och Hizbollahs generalsekreterare Nasrallah beskrev agerandet som en ren krigsförklaring.
Reaktionerna kommer inte bara från de politiska partierna, utan ur ett brett folkligt engagemang. Beirut Marathon den 12 november förvandlades till en anslående, prolibanesisk manifestation för Hariri. Inte för hans politik, utan för "vår premiärminister". Banan kantades av bilder och slagord till stöd för premiärministern och kepsar med texten "We want our PM back” delades ut.
Vilken betydelse har då nytändningen i nationell enighet? Vi lär knappast se en bestående enhet över partigränserna eller ett ökat stöd för Hariris politik.
Hariri kan mycket väl komma att bekräfta sin avgång när han återvänder till landet – om han ens väljer att återvända. Vad som däremot lär bestå är den allmänna uppfattningen att ”nog är nog” när det gäller stormakters inblandning i Libanons angelägenheter. Att Saudiarabiens ledare kommer till en motsvarande insikt om sitt gränslösa agerande är nog för mycket att hoppas på.

Torsten Janson

Torsten Janson är forskare vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.
Gå till toppen