Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Se de ensamkomna som en möjlighet till verklig u-hjälp"

Stina Gestrelius:
Med förvåning läser jag i Med andra ord (23/11) hur Birgitta Hernestam anser att ”Afghanistan dräneras på sina unga och starka medborgare” och att vi alltså inte ska protestera mot utvisningarna av ensamkommande afghaner.
Efter två år är de många barn som kom 2015 visserligen något äldre, vissa till och med 18, så visst är de unga - men knappast starka eller ens medborgare.
Ödets ironi har gjort att det är de unga som verkligen har anhöriga i Afghanistan som haft lättare att få uppehållstillstånd i Sverige - eftersom de snabbt kunnat få fram bevis på sin identitet och ålder. Men många är uppvuxna som papperslösa flyktingar i Iran, på grund av att familjerna flytt de trakasserier de utsatts för i Afghanistan. Dessa tonåringar har idag inga familjer som kan stötta dem i Afghanistan, och inga afghanska (eller för den delen iranska) pass eller identitetshandlingar. I Iran har de som papperslösa inte kunnat gå i vanlig skola, vilket resulterat i en bristfällig utbildning och ingen som helst förberedelse för att klara sig på egen hand i ett klansamhälle som Afghanistan.
Vill vi därför hjälpa Afghanistan och oss själva behöver vi låta de ensamkommande ungdomarna stanna och utbilda sig i Sverige. Några kommer att rota sig här, till glädje för vår åldrande befolkning, medan andra kanske återvänder för att göra nytta i Asien - när de blivit äldre och starkare.
Hans Eronn:
Birgitta Hernestam skriver att ”dessa unga starka män borde kunna arbeta i och utveckla sitt land” och att de erfarenheter de får här kan göra nytta i hemlandet – underförstått, att de gör mer nytta där än här, det vill säga de är inte välkomna här.
Problemet är bara det att de varken har kunskap eller erfarenhet för att kunna göra en insats för sitt forna hemland. Att skicka tillbaka dem hjälper varken dem själva eller landet de kommer ifrån.
Sverige har en budget för u-hjälp och vi har skolor som verkligen inte finns i dessa u-länder. Varför då inte betrakta de ensamkomna barnen som en möjlighet till verklig u-hjälp? Bekosta och ge barnen en utbildning här i Sverige.
Att sedan kunna skicka tillbaka utbildade människor som har kunskap om landet de kommer från, kan verkligen kallas u-hjälp. Utbildning är A och O för att höja ett folks standard.
Ingmar Magnusson:
Insikten att EU:s läkemedelsmyndighet EMA antagligen skulle hamna i någon av storstäderna på kontinenten fanns redan i början av processen. Om ledande opinionsbildare, varav Sydsvenskan är en, tidigt och tydligt hade engagerat sig för ett gemensamt tvåstatsansvar med placering av myndigheten i en region med annat namn än "Greater Copenhagen", förslagsvis "Southern Scandinavia", hade utgången kanske blivit en annan.
Nu har det blivit efterhandskvirr och en statsminister som troligen skulle föredra Sydney framför Köpenhamn som hemort för EMA och en handelsminister som inte vågar eller kan profilera sig. Jag är medveten om att vägen är mycket lång till att Stefan Löfven skulle överge ett Stockholmsalternativ till förmån för ett Köpenhamn-Malmö-Lund-alternativ.
Gå till toppen