Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”Demokratin får inte bli en verserad konversation.”

Nyligen har vi fått höra att det tjafsas för mycket i politiken. Den nye moderatledaren har hävdat att det behövs några vuxna i rummet. Jag förstår att ledande politiker tycker så.
Om de slipper högljudda bråkstakar så blir deras liv lättare. Då kan de i vanlig ordning göra upp med sina kompisar bakom stängda dörrar och ovanför huvudet på vanligt folk. De vill ha tyst i klassen.
Det har ju fungerat bra fram till helt nyligen. Men det går inte idag. En av flera skillnader är att medierna inte längre andäktigt står och väntar på ukaser och pressmeddelanden som de sedan pliktskyldigt förmedlar till en foglig och stryktålig menighet. Skulle de uppträda på det sättet vimlar det numera av alternativa sätt att kommunicera. Den hierarkiska världen har störtat samman och ersatts av den anarkiska. Ingen föreställer sig väl att det politiska frälset uppskattar en sådan förändring. Allt de gör och säger blir offentligt nästan i realtid. Den politiska arenan där de ju självmant har valt att uppträda liknar en boxningsring där ”you can run but you can’t hide” – du kan springa men du kan inte gömma dig, som den gamle mästaren Joe Louis uttryckte saken.
Demokratins livsluft är inte ett kultiverat och artigt samtal mellan vuxna. Donald Trump, vad man än må tycka om honom i övrigt, förstod det medan hans motståndare inte gjorde det. Demokratin, speciellt den liberala varianten, är bråk och kiv, kanske till och med tjafs, där olika åsikter häftigt ställs mot varandra. Konflikt och då och då ett och annat personangrepp är inget att vara rädd för. Konsensus och blocköverskridande överenskommelser däremot borde vara fula ord. När sådana infinner sig finns det all anledning att oroa sig för demokratins hälsa. Lyssna till en debatt i det engelska underhuset där det buas och visslas. Jämför med svensk riksdagsdebatt som då tycks platt och tråkig.
Jag varken menar eller hoppas att politiken ska bli en del av underhållningsindustrin, men politiken måste engagera, entusiasmera och reta upp. För att ta ett amerikanskt exempel: varken Obama eller Trump har sökt konsensus utan entusiasmerat sina anhängare och retat gallfeber på sina motståndare. Precis så bör det vara.
Konservativa och liberala röster har allt sedan demokratins begynnelse varnat för att den kan leda till mobbvälde där den råa hopen och obildade massan tar sig ton och makt. Det var inte länge sedan framstående liberaler förespråkade en skiktad rösträtt där välutbildade och välbeställda – eller med dagens språkbruk vuxna – hade fler röster än fattigt folk.
De vuxna kommer i framtiden att både bland medier och politiker tvingas stå ut med busungar som vägrar att låta sig bli åthutade och skrämmas till tystnad av mera påstått respektabla aktörer. Demokratin får inte bli en verserad konversation där ingen höjer rösten eller säger något olämpligt. Det skulle innebära början till slutet för en vital demokrati.
Gå till toppen