Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Inga andra länder ställer upp lika mycket som Sverige."

Bo Karlberg:
Militära muskler sväller i Sveriges närområde. Östersjöstaterna, inklusive Sverige, reagerar instinktivt med att upprusta sina försvarsmakter. Att Ryssland inledde det förändrade säkerhetsläget i Europa, genom militära angrepp och interventioner mot grannländer, är väl en analys som de flesta instämmer i, även om den kan vara något förenklad. Rysslands motiv idag speglar dess historia och kulturella koder. Av samma skäl blir vi – Rysslands grannar – lite begripliga i våra reaktionsmönster, utifrån de erfarenheter som mindre stater med mindre makt haft under historiens gång.
Går det att förena skillnader – i storlek och resurser – med avspänd samexistens? En välfungerande relation måste ha en kärna av likvärdighet och samtidigt respekt för varandras unikum.
En relation som dessutom innehåller maktanspråk, måste hysa en rimlig maktbalans för att inte brytas ner. Försvarsförmåga är en nödvändig bricka i maktbalansen, till dess att mänskligheten uppfinner andra sätt att skapa tillitsfulla relationer. Med andra ord: en tydligt underlägsen försvarsförmåga gagnar inte trygghet och fred. Sveriges försvarsupprustning bör snarast kompletteras med en ny utrikespolitik baserad på närmande och dialog, särskilt med Ryssland. Sverige kan ta initiativet till återkommande fredsskapande samarbetskonferenser på hög nivå, där alla Östersjöstaterna ingår: lex Balticum. Pågående utveckling göder en farligt ökande spänning.
Bo Nilsson:
Under Med andra ord (23/11) publiceras en av de vanliga i media förekommande åsikterna om de så kallade ensamkommande barnen: att de skall få stanna i Sverige för att de var under 18 år när de kom hit. I den retorik som, ända sedan de kom 2015, präglat debatten är detta ”barn”. Ja, i juridisk mening är de barn eftersom man i samband med att man fyller 18 blir myndig.
Varför används så ofta benämningen barn om dessa ungdomar? Hur många svenska 15-, 16- och 17-åringar uppfattar sig som barn? En annan intressant fråga är om vi vid varje tillfälle som lagar och regler inte passar, skall ändra dessa från fall till fall. Vilken typ av rättsstat får vi då? Inga andra länder ställer upp lika mycket som Sverige, räknat per capita, men vi kan inte ta hand om alla människor som behöver hjälp i världen.
Louise Malmros Manfrinato:
Apropå Birgitta Hernestams inlägg (23/11) och som Heidi Avellan så riktigt indikerar; man flyr inte till en plats, man flyr från en ohållbar situation. Hernestam menar, gällande afghanska ensamkommande, att ”dessa unga, starka män borde kunna arbeta i och utveckla sitt land".
De flesta afghanska ensamkommande ungdomar är hazarer; ett folk som varit förföljt och diskriminerat i sitt eget land. Att ponera att de borde skickas tillbaka och bygga upp sitt land, är både naivt och cyniskt. De afghanska myndigheterna väntar inte heller på flygplatsen med ett leende och ett starta eget-bidrag. Ungdomarna är fyllda av rädsla, bara av tanken på att resa tillbaka till ett politiskt och ekonomiskt kaos, fattigdom, våld och diskriminering av olika slag.
Återanpassningen för en ung människa som vistats i Europa under många års tid kan kännas helt övermäktig. En stor del av killarna satsar hårt på sin nyvunna möjlighet till utbildning, många är numera sekulära eller kristna. De har lärt in ett språk, ett levnadssätt och en samhällsstruktur, för närvarande självfallet oapplicerbart på ett land som Afghanistan. Ett land dit UD avråder oss svenskar från att åka.
Dessa ”unga, starka män” är inte alltid så starka mentalt, efter år av väntan, ångest och kast mellan hopp och förtvivlan. Jag tror inte många av oss svenskar kan föreställa oss hur det skulle kännas att vakna varje morgon utan att ha en aning om hur den bräckliga men så innerliga drömmen om en framtid, ett liv i säkerhet i ett demokratiskt, öppet samhälle, kan försvinna på ett par sekunder genom ett formellt besked från Migrationsverket.
Gå till toppen