Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Ingrid Runsten: ”#metoo måste tåla att diskuteras.”

Skådespelare i Malmö läser från scenen upp anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier.Bild: Emil Langvad/tt
Visst är det enklare att hålla sig till dem som tycker precis likadant och skälla på de andra. Kanske känns det skönt att kalla någon ”en förvirrad tant”, att skriva ”du borde vara tyst och diska, det klarar du väl i varje fall” och att ”dumma kärringar förstör det här landet.”
Men med det tar diskussionen tvärt slut. När jag får sådana mejl tänker jag att det är exempel på den polarisering – den brist på dialog mellan människor som tycker olika – som breder ut sig. Eller också att det är exempel på det gamla vanliga klumpiga sättet att förminska kvinnor.
När Jan Eliasson möter USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright i SVT:s serie Toppmötet framkommer att hon har en hel del erfarenhet av sådant. Men ett genomgående tema är hennes övertygelse om vikten av att samtala, även med dem man inte gillar eller håller med.
Madeleine Albright säger också, som ett råd: ”Var inte ett offer, bli en aktivist.”
Fast först måste offrens berättelser få höras och bekräftas. Styrkan i #metoo är de enskilda berättelserna som är så många och tillsammans visar på bakomliggande strukturer, på att det fortfarande finns stora brister i jämställdheten även i ett världens mest jämställda länder. #metoo är aktivism.
De slutna grupperna har behövts för att samla kraft – nu måste debatten vidgas.
För det är ju inte precis så att jämställdheten har tagit några jättekliv framåt på senare tid. Tvärtom motarbetas och hotas kvinnors rättigheter av auktoritära politiska rörelser, både i EU och i resten av världen.
Att kvinnor arbetar är en självklarhet i Sverige. Men kvinnor och män arbetar fortfarande i stor utsträckning i olika yrken och med olika löner. Kvinnor som har tagit sig in på traditionellt manliga områden har fått kämpa hårt och många gånger bitit ihop om oförrätter. Nu är det slut med det.
Men att skämma ut några enskilda individer offentligt förändrar inga strukturer på sikt.
#metoo måste tåla att diskuteras – även mellan människor som inte håller med varandra.
Ska uppropen leda till en varaktig förändring – och allt annat är en missad historisk möjlighet – krävs en bred förståelse för varför en förändring måste ske. Dit är det en bit kvar. Enligt en undersökning i veckan från Novus på uppdrag av SVT tycker 52 procent av männen och 65 procent av kvinnorna att metoo speglar hur det verkligen är, medan 45 procent av männen och 30 procent av kvinnorna anser att det är helt eller delvis överdrivet.
Visst vore det skönt om folk bara höll tyst, lyssnade och sedan förstod. Men det fungerar inte så. Även de som har reservationer, farhågor och motargument måste få höras. Vilket inte är det samma som att ursäkta sexistiska verbala påhopp eller förövare av sexuella övergrepp.
Nu bjuder ministrar in till överläggningar med kvinnor bakom de olika uppropen, med företag och fackliga organisationer för att arbetsgivare och skolor ska ta ansvar för att motverka sexuella trakasserier. Det är bra, men inte tillräckligt. Det krävs också en koppling till jämställdhet ur ett bredare perspektiv – lagstiftning, löner, makt och inflytande.
Och ni som inte håller med. Hör gärna av er, men skippa förolämpningarna och lägg energin på argumenten i stället.
Gå till toppen