Kultur

Ann Lingebrandt: Kirsten Thorups berättelse träffar hårt i ett Danmark som förbjudit hjälp

Bild: Laerke Posselt/Vu'
En människa är en människa. Det är vad Tara tänker när hon träffar på en misshandlad rumänsk man som akut behöver någonstans att ta vägen. Om hon hjälper honom riskerar hon hela sin egen tillvaro. Grannarna tycker redan att hon är en suspekt figur och kommer knappast att acceptera att hon ger husrum åt en utländsk uteliggare. Eftersom hon är hyresgäst i ett område av ägarlägenheter kan hon kastas ut när som helst. Ändå gör hon det, låter mannen flytta in i garaget, går ut med mat, filtar och första hjälpen, livrädd att grannarna ska få syn på honom.
Kirsten Thorups roman ”Erindring om kærligheden” (Gyldendal), som nyligen välförtjänt tilldelades Nordiska Rådets litteraturpris, skulle kunna användas som referensbok i den märkliga debatt om godhet som pågått den senaste tiden. Huvudpersonen Tara är en barmhärtig samarit av ett närmast bibliskt eller dostojevskijartat slag: hon kan inte låta bli att hjälpa trots att priset är skyhögt, trots att hon gång på gång råkar ut för smällar, utnyttjas och trampas på.
Det är visserligen inte huvudspåret i romanen. Titelns kärlek handlar om den mellan mor och dotter, och beskrivs som en olycklig förälskelse. Medan Tara går hur långt som helst för att hjälpa andra står hon hjälplös inför sin dotter Siri. Under perioder fråntas hon vårdnaden och Siri tvingas alldeles för tidigt ta ansvar för sig själv. Det är en relation skildrad med en skoningslös skärpa, med dialoger som plågsamt vrider om kniven i ett infekterat sår.
Men ”Erindring om kærligheden” är stark också som porträtt av Danmark under senare delen av nittonhundratalet fram till idag, ett slags idéroman om hur vi förhåller oss till varandra, från familjen till samhällskollektivet. Här tecknas en bild av ett samhälle som blivit allt hårdare, med kulmination i klimattoppmötet i Köpenhamn 2009, där hemlösa städades bort som sopor. Den småskurna individualismen blottas i den pricksäkra skildringen av hur grannarna argumenterar för att Tara ska sägas upp, inte i första hand för att hon hjälpt en illegal immigrant utan för att hon håller sig på sin kant och inte bidrar till gemenskapen. Här finns inget utrymme för den som inte ingår i ”fællesskabet”.
Thorup formulerar en gästfrihetens etik, men med sin överdådiga symbolik och många lager är hennes roman långtifrån entydig. Tara är ingen hjältinna som är omedelbart lätt att tycka om. Handfallen inte bara i sin modersroll utan inför livet i största allmänhet kan hon vara en rätt påfrestande gestalt, så tröttsamt självutplånande att man förstår att dottern bryter kontakten. Hennes fria fall mot botten öppnar upp för frågor om i hur hög grad individen har ett eget ansvar för sin situation. Hur ska det offentliga kunna ställa upp för den som självmant drar sig undan?
Svaret skulle kunna lyda att en människa är en människa. En självklarhet som kan framstå som kontroversiell i ett samhälle där misslyckande har blivit en fråga om moral och välfärden är alltmer villkorad.
Kirsten Thorups berättelse om den yttersta utsattheten träffar hårt i ett Danmark där lagen numera säger att det är förbjudet att hjälpa.
Gå till toppen