Kultur

"Något av det bästa du kan läsa om rasism och klass idag"

Bilderna är svartvita, men Halfdan Pisket är något av det mest färgstarka du kan läsa om rasism och klass idag, skriver Elina Pahnke om "Medborgare".

Halfdan Pisket

SERIEBOKEN. Medborgare. Övers Sandra Rath. Kartago.
Halfdan Piskets två första seriealbum om sin pappa växlade mellan det stillsamma och våldsamma, mellan det poetiska och aggressiva. Efter att ha läst dem med andan i halsen läser jag den avslutande delen ”Medborgare” med hjärtesorg snarare än hjärtstillestånd. James Pisket, huvudpersonen, tillika Halfdans far, flydde i den första boken, ”Desertör”, till Danmark efter att ha deserterat från den turkiska armén och sett sin familj bli dödad. I den andra boken, ”Kackerlacka”, reser han sig gång på gång från de livets bakslag som flykten orsakat. Han jobbar för en tredjedel av danskarnas lön och bestämmer sig för att bli kriminell, får barn och lämnar dem. Den sista boken är mindre spektakulär och mer melankolisk. Halfdan Pisket lämnar stundtals språket helt, orden som har gått som ett pärlband genom hela berättelsen, och visar tydligare än tidigare prov på vilken uttrycksfull tecknare han är.
”Medborgare” utspelar sig till stor del i Christiania och är en berättelse om staden i staden, där James Pisket vaknar varje morgon efter alla dessa år och fortfarande känner sig rotlös. Det är ett porträtt av att vara invånare utan att vara medborgare, men kanske mer än någonting annat: en skildring av den ofantliga ensamhet rasismen orsakar. I de tysta partierna utan text, ja, de känns just tysta, som att falla i vatten och hålla andan, öppna ögonen och bara se mörker, blandas det förflutna med nuet i bottenlösa mardrömmar. James Piskets vakna tillstånd skiljer sig bara nämnvärt från mardrömmarna, han röker och säljer hasch, räknar kunder och pengar medan tv:n står på och surrar i all oändlighet i bakgrunden. Det är i dessa detaljer, serierutorna som visar vad som står på tv-tablån för dagen, som Halfdan Pisket är som allra mest närvarande. Pappan försöker börja om, på soc-kontor och språkkurser, bland vänner vars personligheter har tynat bort med drogerna, och lyckas stundtals – men slås oftare ned. När det inte är hans egen oförmåga att föreställa sig själv lycklig är det samhället som poängterar att han inte hör hemma här. Han passerar det danska medborgarskapstestet men blir ändå inte medborgare, ”De skriver att jag kommer att bli dansk inom tre månader. Men månaden efter utlyses ett val och mitt ärende ges anstånd. Tonfallet är så hårt. Det handlar om främlingarna. Jag har varit här i 35 år men ses fortfarande som en främling.”
Halfdan Pisket själv får större plats i den avslutande delen. Han är visserligen son till en knarkkung, men det märks att det är föräldrarnas styrka han velat porträttera i sina serieböcker: mamma Arla som städar och sliter för att försörja sina barn, pappa James som gör samma sak fast på andra sidan lagen. ”Medborgare” konfronterar stereotyperna, berättar osentimentalt om sorg och visar, utan att det någonsin blir slätstruket, hur det politiska alltid är personligt. De svartvita bilderna till trots är detta något av det mest nyanserade och färgstarka du kan läsa om rasism och klass idag.
Gå till toppen