Kultur

Inget ljuvt kvitter i visuellt lysande Rapunzel

Text: Marina Steinmo och Kajsa Giertz Regi och koreografi: Kajsa Giertz Scenografi: Helle Damgaard Medverkande: Alexander Abdallah, Evamaria Björk, Nils Dernevik, Hanna Englund, Oldoz Javidi, Lisa Larsson, Emma Mehonic, Robert Olofsson, Nicholas Kingo. Spelas på Helsingborgs Stadsteater Storan t o m 3 feb

Blommor spelar en avgörande roll i sagan om Rapunzel, och på Helsingborgs Stadsteaters stora scen äger de blickfånget. Klättringsscenerna i flätan bjuder på lite nycirkusinspiration.Bild: Malin arnesson
Tre förlagor har Marina Stienmo och Kajsa Giertz använt i sin version av folksagan Rapunzel på Helsingborgs Stadsteater. En barock italiensk, en fransk rokoko, och så förstås bröderna Grimms romantiskt-gotiska. Dock inte den kanske äldsta skriftliga versionen av historien om jungfrun i tornet och hennes klättrande älskare: Ferdousis, i det persiska nationaleposet Shahnameh.
Tredubblad är även häxan, Rapunzels styvmamma. Hos bröderna Grimm har hon det fantasyklingande namnet Gothel. Här görs hon av tre skådespelare, Nils Dernevik, Oldoz Javidi och Evamaria Björk, och har fått det tredelat ordvitsande namnet Go-To-Hell.
Blommor spelar en avgörande roll i sagan, och på Helsingborgs Stadsteaters stora scen äger blommorna blickfånget: klockrapunkeln - som det väl bör heta på svenska, vårklynne som sägs i manus har knappast fenomenala blåa klockor - upptar hela det voluminösa scenrummet. Föreställningen blir blå i en fantastisk koboltvalör. Hela scenografin baseras på blommans form, Helle Damgaard har överträffat sig själv, åtminstone i första akten. Rapunzels biologiska mor (Emma Mehonic) och hennes åtrå efter att äta blomman gestaltas med en motiverat överdriven stilisering.
Tolkningarna av Rapunzelsagan är många, mest berömda kanske de freudianska, som ser tornfängelset som metafor för instängd, kontrollerad kvinnlig sexualitet och flykten som uppvaknade till vuxenhet. Temat i Steinmos och Giertz bearbetning är kanske inte helt överraskande. Inga veka, oskuldsfulla, tyllsköra prinsessdrömmar i tornet: här är det girl empowerment som gäller.
Lisa Larsson gör Rapunzel på ett sätt som får den mytologiska figuren att påminna om en annan tuff, ensamlevande sagotjej med flätor: Pippi Långstrump. Den tredelade häxan blir en överbeskyddande, dominerande, skuldbeläggande curlingmorsa. Prinsen (Alexander Abdallah) blir en aning efemerad, mera en nördig, bortskämd ömfoting än en drakdödare, så att säga.
Rapunzels sång blir förstås heller inget ljuvt kvitter. Hon sjunger kraftfullt, och teatern verkar sikta mot topplistorna med kompositören Jeanette Albecks version av sagans eviga omkväde: Rapunzel, släpp ner ditt hår. Inte utan anledning, valsmelodin med både upproriskt trots och sorgset vemod fastnar direkt.
Klättringsscenerna i flätan bjuder på lite nycirkusinspiration. Mera överraskande, med tanke på Giertz bakgrund, är det att föreställningen bara har ett renodlat dansinslag: en duett mellan Rapunzel och prinsen som har drag av streetdance och breakdance. På det hela taget är Rapunzel på Helsingborgs Stadsteater, i regi av teaterchefen själv, en mycket tilltalande familjeföreställning. Om inte för annat så för det starka visuella och estetiska intrycket.
Gå till toppen