Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Anne-Marie Pålsson: Anne-Marie Pålsson: ”Det är ett medvetet förhållningssätt. Information är hårdvaluta.”

Bild: Erik Nylund
I en färsk granskningsrapport från Riksrevisionen (RiR 2017:25) kritiseras tidigare regeringar för att ha struntat i grundlagens beredningskrav (RF, 7 kap, 2§). Regeringen har ett krav på sig att bereda sina ärenden så att riksdagen förses med ordentliga beslutsunderlag. Men de underlag riksdagen fick under åren 2005–2015 för de migrationspolitiska besluten var undermåliga. Konsekvensanalyserna var bristfälliga i den mån de över huvud taget förekom.
Beredningskravet är en förutsättning för den rollfördelning som vår demokrati utgår ifrån. Regeringen är aktiv: tar initiativ och utformar förslagen. Riksdagen är reaktiv: säger ja eller nej till de lagda förslagen. Att göra egna utredningar eller skriva lag ingår däremot inte i riksdagens uppdrag och därför anslås inga resurser för detta.
Skulle ändå någon enskild riksdagsledamot vilja borra djupare i en fråga sätter riksdagsordningen stopp för detta. En snålt tilltagen tidsgräns ger riksdagen bara 15 dagar för att yttra sig över regeringens förslag. En utmaning eftersom de kan bestå av hundratals sidor lagtext. Därför är det inte konstigt att de synpunkter som riksdagen lämnar i sina följdmotioner för det mesta är av rätt torftig karaktär – vi vill ha mera demokrati/frihet/ marknad/rättvisa och så vidare – snarare än genomtänkta synpunkter på själva sakfrågan.
Den som tror att den slappa synen på beslutsunderlag är något nytt eller bara gäller migrationsfrågor tror fel. Regeringen har länge tagit lätt på uppgiften att förse riksdagen med adekvata underlag. Inte minst gäller detta de principiellt viktiga frågorna.
Avregleringen av elmarknaden, för att ta ett exempel, beskrevs kortfattat i ett tunt dokument från regeringen. Någon remissbehandling förekom inte. Det var först när principfrågan var beslutad som lagstiftningsmaskineriet sattes igång med allt vad det innebär av utredningar och remissarbete. Ett annat exempel är friskolereformen. Från regeringen serverades bara fluffigheter om hur bra allt skulle bli. Inga analyser om beslutens konsekvenser.
Handlar det om resursbrist? Att regeringskansliet inte självt förmår att genomföra analysen? Att uppgiften helt enkelt är för komplicerad? Knappast. I regeringskansliet arbetar idag mer än 5 000 personer till en kostnad av nästan åtta miljarder kronor eller ungefär lika mycket som budgeterats för hela Lunds universitet.
Snarare handlar det om ett medvetet förhållningssätt. Information är hårdvaluta. Dåliga underlag gör det svårt för beslutsfattarna att sätta sig in i frågorna. Debatt uteblir eller kommer att handla om fel saker.
Märkligt nog fick inte Riksrevisionens rapport den uppmärksamhet som den förtjänade. Vågade man inte kommentera den av rädsla för att därmed ge sig in i den infekterade migrationsdebatten? För det kan väl inte vara så illa att kommentatorerna delar regeringens uppfattning att det där med ordentliga beslutsunderlag till riksdagen är något vi kan ta lätt på.
Gå till toppen