Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Kenny Lindquist: Det var dans uppå logen

Visst är jag oerhört skånsk i min framtoning – men hyser en minst lika stor kärlek till Småland. Och denna kärlekshistoria började långt innan jag träffat Elsa-Lill, eller varit i Hullaryd.

Arkivbild.Bild: Patrick Persson
På 90-talet besökte jag ofta mina vänner Lars och Solveig som har en gård i Flisehult, norr om Tingsryd.
Solveigs största merit var att hon en gång varit med i en tävling på Radio Kalmar och härmat en galande tupp.
Hon vann en transistorradio.
Mitt första besök hos dem var en vacker sommarlördag då Arvingarna skulle spela på logdansen. Det var stort och på vägen genom smålandsskogarna övade jag på deras stora slagdänga:
”Eloise... är vi mer än bara vänner”.
Flaggan på gårdsplan var hissad när jag anlände. Om det var för min eller Arvingarnas skull fick jag ingen klarhet i.
Själv hade jag gjort allt för att bevisa min lantliga äkthet och klätt mig i oljerock och gröna jägarstövlar.
Avslöjades dock på direkten när jag fick syn på en tjur som stod och glodde ilsket på mig. Blev så skraj att jag kutade in i drängstugan där Solveig gav mig en jordnära lektion på sitt speciella lilla vis:
– Din domme jävel. De´va´ingen tjur. De´e´en kviga.
Jag log så pojkaktigt förläget som bara jag kan.
Vi åkte till logen och där var det stil på folk – och absolut ingen försäljning av destillerade drycker.
Arvingarna drog igång. Hundratals smålänningar fyllde det enorma dansgolvet. Buggfesten hade börjat – dock utan min medverkan, då jag knappast tillhör de dansantas skara.
Det blev paus. Publiken övergav danslokalen för självserveringen i bilarna på parkeringen. Men tyvärr hittade jag inte vår bil förrän strax innan Arvingarna skulle gå på igen.
Bjöds i hastigheten på en lokal brygd, om man så säger.
Redan efter första ackordet var dansgolvet fyllt. Denne yngling fick som av en händelse mannamod och tyckte sig plötsligt vara Skånes svar på Fred Astaire.
Bjöd upp en tös som såg snäll ut. Fick ett ja och buggen som vi framförde går till den småländska danshistorien eftersom takt och ton inte är mina bästa grenar i detta jordiska.
Så kom då äntligen ”Eloise” och jag, som kunde texten, stämde in med stor innerlighet:
”... vår kärlek den är värd ett högre pris”.
När jag tackade för dansen ekade skrattsalvorna och jag konstaterade med kännarens min att smålänningar är ett lättroat folk.
På morgonen tog jag en promenad. Kvigan stod kvar intill stängslet och blängde fortfarande ilsket på skåningen.
Trots det... älskar jag Småland.
Läs alla artiklar om: Kenny Lindquists krönika
Gå till toppen