Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Daisy Balkin Rung: ”Det krävs hårdare tag mot våldsverkarna.”

Synagogan i Malmö.Bild: Patrick Persson
Hatpropaganda och hot under en demonstration en dag. Nästa dag brandbomber mot en synagoga och ett församlingshem. Dagen efter två brandbomber på en judisk begravningsplats. Judar får utstå spott och spe, men också reella livsfarliga attacker. Tyskland under 1930-talet? Nej, Sverige 2017.
Att leva som jude i Sverige har de senaste tio, femton åren blivit svårare och svårare. Var och varannan dag får judar höra okvädningsord, som ”judejävel”, på gator och torg, i skolor och på arbetsplatser. Inte minst i Malmö, min fina födelsestad.
Under en demonstration förra fredagen skanderades ”skjut judarna” på arabiska. I måndags hittades spår efter två brandbomber utanför kapellet på Judiska begravningsplatsen – den vackra oasen mitt i centrala Malmö där många överlevare från Förintelsen ligger begravda. Där min morfars far och mor, mina morföräldrar och mina föräldrar har fått sin sista vila.
De senaste åren har jag inte vågat gå dit ensam. Hot riktas mot judiska församlingen, vakter och avspärrningar är vardagsmat. Knappast någon vågar ha sin Davidsstjärna på sig eller för den delen en kippa. Sverige 2017.
Även i övriga delar av Sverige har antisemitismen eskalerat. Attentatet mot synagogan och församlingshemmet i Göteborg är bara ett bevis på det. Inne i lokalen pågick en ungdomsfest. Jag ryser vid tanken på vad som skulle kunna ha hänt om det inte funnits uppmärksamma personer i närheten som snabbt kunde släcka elden. Ett tjugotal maskerade personer sågs utföra attacken varav två idag är häktade misstänkta för mordbrand.
Jag är själv judinna, född och uppväxt i Malmö i slutet av 1950-talet. Från tidig ålder bar jag stolt min Davidsstjärna som jag fått av farmor. När vi gick i synagogan fanns inte ett endaste staket, ingen avspärrning. Och när vi kom ut därifrån blev vi aldrig uppmanade att skingra oss på direkten.
Att pappa och morfar ibland glömde ta av sina kippor gjorde absolut ingenting. Inga kommentarer, inga glåpord.
En endaste gång under de dryga tjugo år jag bodde i Malmö blev jag utsatt för antisemitism. Det var på gymnasiet och studierektorn tog tag i det omedelbart, kallade till sig eleven som utsatt mig. Pratade med honom och hans föräldrar och det hände aldrig igen. Det var då det.
Antisemitismen har idag fått fäste. Antisemitiska handlingar utförs till största delen av personer som har sina rötter i Mellanöstern. Där finns ett flertal länder med regeringar och regimer som uppmanar till och stöder judehat. Människor blir matade med antisemitism, hemma, i skolan, i skolböcker och på arbetet. Judar är det största problemet och hotet. Mot i stort sett allt.
De senaste dagarna har sociala medier, tidningar, tv och radio översvämmats av fördömanden från statsministern, andra politiker, ledarskribenter. Det är självfallet mycket bra. Det välkomnas. Men ord är ord och handling är handling.
Vad som behövs för att den lilla grupp judar som bott och verkat i Sverige sedan slutet på 1700-talet och som är integrerade och väletablerade i det svenska samhället ska kunna känna sig trygga, och inte gå med en konstant oro över att något hemskt ska hända, är handling.
Det krävs hårdare tag mot våldsverkarna. Hårdare tag mot antisemitiska brott och ännu mer satsning på utbildning.
Jag är personligen rädd för att det är för sent. Men jag hoppas innerligt att jag har fel.
Gå till toppen