Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johanna Gredfors Ottesen: Selfie i Torekov – en utställning helt baserad på personlig smak

I det lilla kulturhuset i Torekov hålls det öppet efter överenskommelse. Innehavare Ulf Berggren möter upp en stormig eftermiddag och låser upp dörren till den byggnad i friggebodstorlek som först kallades Kapellet och var avsedd för meditation och stillhet.
Med tiden har det blivit ett rum för utställningar och bilder, kombinerat med att fungera som minibiograf. Namnet Torekovs kulturhus är förstås att tillskriva det storleksmässiga proportioner som det inte har, men det är uttalat med självdistans. Att det är så litet gör möjligheterna begränsade, det går inte att göra en utställning här utan att gallra hårt. Samtidigt går det inte att undgå känslan av att kliva rakt in i Berggrens vardagsrum, med ett urval av bilder som tiden, slumpen och den personliga smaken format.
Ändå är det en utställning (den pågår tills vidare) med en mycket tydligt avgränsad tematik som visas. Den består enbart av självporträtt av nordiska konstnärer. Runt väggarna hänger ett femtontal verk, med så spridda namn som Nerdrumeleven Trine Folmoe, en tidig Axel Olson, en liten Zorn-etsning, Göteborgskoloristerna Ivan Ivarsson, Ragnar Sandberg och Nils Nilsson, med flera. Bara några, som Sandberg och Georg Nilsson har anknytning till Torekov, men alla har anknytning till Ulf Berggren. Det mesta har ropats in på auktion, något är lånat.
Självporträttet som konstart är något av en dubbelnatur, det kan vara ytligt - en skiss för att värma upp fingrarna, ett praktiskt och ständigt närvarande motiv: För en ovan betraktare lätt att ta till sig - och samtidigt rymma ett existentiellt djup, med potential att avslöja det allra innersta hos en person.
Trine Folmoe får i ensamt kvinnligt majestät trona över de övriga, både genom placeringen på rummets ena kortsida och genom verkets storlek. Den stora kolteckningen är rejält tilltagen, och konstnären använder alla medel - blicken och ansiktets uttryck, kroppens hållning och händernas placering - för att antyda ett skeende utanför bild. Zorn har förstås placerat sig i maktposition i ett snett-underifrån-perspektiv, inte olikt det mer kända självporträttet i vargpälsen. Harald Sallberg har i sin tur frigjort händer och kropp och placerat sig i ett sammanhang, en interiör tillsammans med en kvinna, dunkelt ljussatt i något som skulle kunna vara ett norénskt familjedrama.
På väg till vårt möte tänker jag att jag vill ställa en fråga: hur skulle Ulf Berggrens självporträtt se ut? Jag slipper fråga, för där på väggen strax intill ett tidigt självporträtt av en ung, rembrandtsk Johan Patricny, hänger ett litet fotografi föreställande galleristen själv. ”En spegelselfie” är hans kommentar, men det är inte bara sammanhanget som placerar bilden i en solklar konstnärlig kontext. Blicken, det strikt arrangerade motivet och en klart sammansatt komposition gör den till ett verk bland de andra.
Trots hans närvaro säger inte "Självporträtt" så mycket om Ulf Berggrens person, utom hans konstsmak. Och det är faktiskt rätt uppfriskande, för när såg ni senast en utställning helt baserad på personlig smak? Sådant är detta hopkok av konstverk, med ganska stora variationer i kvalitet, men som helhet befriat från ängslighet och i stället grundat i den där högst subjektiva, häftiga förälskelsen som kan uppstå när man möter ett konstverk som säger en något. Det är fint.
Gå till toppen