Nöje

Malena Forsare: En märklig upplevelse när Strindberg möter #metoo

Karin Lithman och Fredrik Gunnarson i August Strindbergs "Fröken Julie".Bild: Emmalisa Pauly

Fröken Julie

Av August Strindberg. Regi: Moqi Simon Trolin. Scenografi och kostym: Ida Marie Ellekilde. I rollerna: Karin Lithman, Fredrik Gunnarson, Angelica Radvolt. Hipp, Malmö Stadsteater, 16/12.

Tjugofyra välslipade knivar hänger på rad i köket där Julie för natten huserar ensam adelsfröken. Säckar med lök ligger inknölade under en av de rostfria arbetsbänkarna och högt ovan staplarna med kastruller hänger en vakande måne, full även den. Något nyktert drama är det ju inte fråga om här. När betjänten Jean i Strindbergs pjäs gör entré sätter första repliken tonen för hela pjäsen: ”Ikväll är Julie galen igen, komplett galen”. Orden är ett stigma för den kvinnofigur som först framställs som psykiskt tvivelaktig, därefter som opålitlig och slug. Innan hon krossas totalt hinner hon dessutom supa sig berusad, få kraftigt ångestpåslag och bli svag i anden av bristen på sömn.
Läs mer:”Fröken Julie är en överdjävulskt modern kvinnoroll”
Det är ingen lätt match som regissören Moqi Simon Trolin tar sig an när han, mitt i 2000-talets största feministiska revolution, #metoo, sätter händerna i ”Fröken Julie”. Pjäsen har respekterats genom teatergenerationer för sitt skickliga hantverks skull, men den har också fått acceptera att brytas ner i sina beståndsdelar för att bevara sin giltighet. För att nämna ett par exempel från innevarande millenium: I Anna Petterssons prisbelönta dekonstruktion från 2012 spelade regissören inte bara själv alla rollerna – hon var själva pjäsen. Och på Malmö Stadsteater kunde publiken några år dessförinnan se förra chefen Petra Brylander och skådespelarkollegan Mattias Linderoth i en oförglömligt rolig version, där Brylander och Linderoth brottades med det faktum att de rent fysiskt låg långt ifrån den svenska sinnebilden av den späda adelsfröken och den brunstige betjänten.
På Hipps stora scen förkroppsligar ensemblen istället just detta. Därför blir uppsättningen en märklig upplevelse, eftersom samhällsdebatten som pågår utanför salongen krossar pjäsens historiska kontrakt. I början har skådespelarna också svårt att svära sig fria från sitt arv och regin liksom vinglar fram mellan stereotyperna. Julie flirtar och Jean famlar. Svårt blir det också för Angelica Radvolts Kristin, som i egenskap av kristet rättesnöre ska bidra med stabilitet. Att scenbilden liknar en schablon för samtida tysk teater gör inte saken enklare.
Märklig upplevelse skriver jag, för sedan händer något. Någonstans under Jeans monolog om hur han som litet statarbarn smög sig in i slottsparken, glider rekvisitan ut ur medvetandet. En människa som lärt sig lurpassa på makten stiger fram. För vad är väl ett simpelt plommonstop jämfört med drömmen om befrielse? I den längtan är Jean och Julie trots allt jämlikar.
Fredrik Gunnarsons Jean har många ansikten i den här uppsättningen och bland dessa är det ett som dröjer sig kvar: överraskningens ansikte. Det framträder på slutet, när samtidsanalys och teaterhistorisk problematisering ger återsken över hela föreställningen. Och nu blir det spoilervarning. För det är omöjligt att inte nämna scenen när Karin Lithmans Julie doppar sina vita fötter i pappagrevens stora stövlar, och på så sätt tar makten över slutscenens självmord. Utan en stark skådespelares härbärgerande av Strindbergs text och tradition hade stövlarna bara blivit halvfulla. Nu lämnar Hon över kniven till Honom, som måste mäta det vassa bladet mot den manliga strupen. Bilden blir en metafor över de senaste månadernas kvinnouppror.
Huruvida tolkningen kommer att överleva sin tid återstår att se. Men den är väl värd att ta del av här och nu.
Gå till toppen