Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Vi ska inte behöva färdas på vägarna med livet som insats."

Camilla Frostell, Genarp:
Per Tryding, Leif Sandberg, Kent Mårtensson och Pierre Månsson pläderade på Aktuella frågor (13/12) mot sänkta hastigheter på de skånska landsvägarna.
Det är åttiotvå kilometer mellan Ystad och Kristianstad. Vem som helst kan räkna ut att en fartsänkning på tio kilometer i timmen ger en ytterst marginell tidsförlust på denna sträcka. Det är utomordentligt svårt att tro att vare sig "samhället i stort" eller "näringslivet på landsbygden" skulle stå och falla med en sådan åtgärd. Mer oroväckande är att regionens handelskammare och berörda kommuner företräds av personer som ger intryck av att vara helt ointresserade av trafiksäkerhetsaspekter och reagerar som om de berövats sin snuttefilt när sänkt hastighet införs på någon av "deras" vägar. Det kan finnas skäl att arbeta för en standardförbättring av väg 19, men det finns alla skäl att försöka bota det synfel som hos vissa trafikanter kan få minsta kostig att framstå som en autostrada. Vi ska inte behöva färdas på vägarna med livet som insats.
Jan Öhlund:
Det är så lätt att vi fokuserar på en fråga i taget. Nu senast antisemitism, innan det #metoo.
Finns det en gemensam faktor? Utan anspråk på att min lista är komplett har vi islamofobi, främlingsfientlighet, homofobi eller allmänt anti-hbtq, antiziganism, afrofobi, mobbning och till och med (gäng)kriminalitet. Visst, det handlar om straffbara handlingar, så några vill tillgripa repressiva åtgärder och skärpa lagstiftningen och öka straffen: tänk bara inte tanken, du kan åka dit.
I min värld är detta inte någon lösning. Alla dessa yttringar tror jag beror på ett underskott av praktisk filosofi. Jag tror att förskolan är ganska bra på detta, men sedan genom hela skolsystemet klingar det av. Praktisk filosofi borde integreras i skolarbetet och kanske även finnas som separat ämne. Vi kanske får påtagliga resultat om tio år om vi sätter igång nu.
Jan Fredriksson:
I år tilldelas den internationella kampanjen mot kärnvapen, Ican, Nobels fredspris. Det är ett viktigt och glädjande beslut. Inte minst när USA och Nordkorea hotar varandra med kärnvapen. Detta sker samtidigt som FN antar en resolution om förbud mot kärnvapen. Sverige var en av de drivande länderna bakom resolutionen.
Priset ligger med andra ord rätt i tiden.
Över 80 procent av svenska folket vill att regeringen och Sveriges riksdag ratificerar avtalet. Men vi har hamnat i en märklig situation där riksdagsmajoriteten och inte minst vår försvarsminister Peter Hultqvist (S) tillsammans med dominerande massmedier motsätter sig att Sverige ratificerar avtalet. För bara några år sedan hade det varit en självklarhet. Nedrustning och avskaffandet av kärnvapen har varit en svensk paradgren i internationell politik. Orsaken heter Nato. USA har satt tummen i ögat på Sverige och hotar med att Sverige kan förlora sin särskilt gynnade status om vi ratificerar avtalet.
Jag hoppas att den borgerliga oppositionen, regeringen och försvarsministern, ledarskribenter, journalister och opinionsbildare tänker om och tar sitt förnuft till fånga och inser det allvarliga i ett kärnvapenkrig.
Eller är det så att minnet av de fruktansvärda konsekvenserna av USA:s sprängningar av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki har förbleknat så pass mycket att de inte inser vad ett kärnvapenkrig innebär?
Heidi Avellan:
Motståndet mot att ratificera detta avtal handlar inte om att inte inse det allvarliga med ett kärnvapenkrig. Att det vore förödande är uppenbart.
Men avtalet är tandlöst så länge kärnvapenmakterna inte är med. Dessutom skulle en ratificering försvåra Sveriges existerande försvarssamarbeten och ett närmare samarbete med Nato i en tid då otryggheten ökar i närområdet.
Gå till toppen