Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Tankar som räknas. God jul.

Det bästa med julen är stillhet och tid för tankar. Film, tv-serie, bok. Här är några klappar du kan ge dig. Och en jag redan fått.

The Crown.Bild: Eeg, Jon
Tung krona,
tyngre utan.
Serien är så där perfekt in i minsta detalj – foto, dialog, kläder, miljöer – som bara brittiska tv-serier brukar vara.
När The Crown (Netflix) når andra säsongen sitter Elizabeth på tronen och sköter sitt uppdrag mycket medveten om vilka krav kronan ställer, men inte lika medveten om världen runtomkring. Medan prins Philip surar över att tvingas leva i skuggan av sin plikttrogna maka – ömsom gnäller han, ömsom söker han förlustelser på andra håll.
Men, som drottningen säger, skilsmässa är inget alternativ.
Hur klarar det brittiska kungahuset, IRL, av detta? Dessa antydningar och avslöjanden – och den häpnadsväckande kopplingen mellan prins Philip och Profumoaffären, det tidiga 60-talets stora sex- och maktskandal. Den brittiska försvarsministern hade en affär med en kvinna som också dejtade den ryska militärattachén.
Upprörda historiker menar att serien går över gränsen där. Hovet tiger.
Verklighetens roller med en drottning och en prinsgemål som tvingas hålla sig ett steg bakom kan ju ha varit en utmaning i en tid när traditionella könsroller annars gjorde mannen till familjens överhuvud. Exempel på det finns ju på närmare håll.
I höstas kom det tråkiga beskedet att Danmarks prins Henrik är dement och därför inte kommer att synas så mycket i offentligheten. Kort innan hade han förbryllat världen med beskedet att han efter sin bortgång inte vill bli begravd intill sin hustru.
Här kom förklaringen, men långt tidigare hade han luftat sitt missnöje med rollen som prinsgemål: han kände sig diskriminerad för att han inte fick kalla sig kung.
Visst vore det enklare om alla roller i denna rojalistiska teater hamnade där de hör hemma, på den riktiga teaterscenen.
Vidrigare
verklighet
En ubåt. En saknad kvinna. En styckad kropp. Allt bara ett stenkast från den skånska – och danska – kusten. Mordet på Kim Wall och de makabra fynden i Kögebukten i höstas rörde med rätta upp känslorna på vardera sidan Öresund. Och långt ute i världen.
Denna svenska världsreporter sörjs av många. Fler underfundiga reportage som skulle ha hjälpt oss att förstå världen blir opublicerade. Många meningsfulla möten kommer aldrig till.
Allt detta i tillägg till brutaliteten kring Kim Walls död har med rätta nått rubrikerna.
Processen mot den misstänkte gärningsmannen Peter Madsen fortsätter. Världen väntar på svar: det går knappt att förstå vad han gjort, men att få veta vad som hände är likafullt viktigt.
Verkligheten kan vara så mycket vidrigare än dikten.
När allt bara är hitte-på tål vi mer. SVT:s megasuccéserie Bron väjer inte för spekulativa mord. Den fjärde och sista säsongen, som börjar visas på nyårsdagen, tar åter avstamp vid förbindelsen över Öresund och som vanligt är det lika bestialiskt som aktuellt. Invandringspolitiken går som en röd tråd genom handlingen. Och som polisen i öppningsavsnittet säger:
”Allt som har med invandrare att göra brukar bli groteskt stort.”
Bron fångar publik i 178 länder med rafflande intrig och oväntade rollfigurer. Men en sak som väcker särskilt intresse här där serien görs – i vardera änden av Bron – är att samarbetet mellan polisen i de två länderna fungerar så sömlöst.
Medan vardagen för pendlare och samarbeten över Sundet i verkligheten fortfarande snubblar på hinder hela tiden. Små och stora: gränskontrollerna och förseningarna irriterar mindre idag än för ett år sedan, men är inte borta. Det är bara kritiken som tystnat.
För att ingen orkar, ingen räknar med att det blir bättre, ingen tror att regeringen bryr sig.
Bra, bistra
brudar.
Den finaste julklappen har jag redan fått. Av fyra rättmätigt beskäftiga, men rådiga, tonårstjejer i Nydala.
När mobilen ringde hade jag fullt sjå att balansera cykeln med alla tunga kassar på vägen hem från jobbet. Inget uppringnings-ID – det brukat betyda någon journalistkollega.
”Hej, jag heter Elin och ringer från polisen.”
Jag hann precis tänka att det måste gälla det senaste hotet, som skulle polisanmälas, när hon fortsatte:
”Har du en hund? En labrador?”
Ja, fast, varför frågar hon … ? Jo, min hund hade hittats på gatan. Omhändertagen. Jag förstod fortfarande ingenting. Hunden borde ju vara hemma.
Efteråt tänker jag på pappan som 2013 lämnade sin tvåårige son i bilen i Eslöv och åkte till jobbet. Barnet dog i den heta bilen. Tänker på vad stress gör med oss människor. Min man hade lämnat hunden utanför butiken med paketutlämningen. Glömt bort den i julstressen. Det var inte särskilt kallt och det regnade inte, men hon kan ha suttit där i några timmar när Emily och hennes väninnor gick förbi.
De tog hunden, gick till veterinären för att läsa av chipet och kontaktade polisen. Som letade rätt på mig.
Elin från polisen fick förklara flera gånger innan polletten trillade ner hos mig. Min hund var i säkerhet hos en främling. Hade jag något att skriva ner telefonnumret på? Hjärnan kortslöt, hjärtat bankade. Fick tag på Emelie, som läxade upp mig. Hur skulle hon kunna ge tillbaka hunden till mig om hon inte visste att jag kunde ta hand om den?
Bra fråga. Paniken växte. Knappade in adressen och körde som på autopilot. Den kvart det tog var veckans längsta. Och där, i mörkret långt inne på okända gator i kanten av ett av Malmös miljonprogramsområden, stod fyra unga kvinnor med en labrador.
Nej, de ville inte ta emot pengar, absolut inte. Jag fick lite skäll till. Väl hemma messade jag en bild och tackade en gång till. Emelie godkände min insats som matte och önskade god jul. Och ja, julen blev godare tack vare henne.
Gå till toppen