Kultur

Fredrik Österling: "Vi försöker skapa nya ingångar på musik vi själva älskar"

Helsingborgs symfoniorkester spelar i konserthuset.Bild: Tom Wall
Inför säsongen 2017/18 presenterade vi på Helsingborgs Symfoniorkester ett program som i flera avseenden skiljer sig från tidigare års. Vid sidan av en deltematik som tar sin utgångspunkt i de sju dödssynderna kan varje konsert sägas bära på en egen, mångtydig berättelse. Vi blandar humor och allvar, men framförallt försöker vi skapa nya ingångar på musik vi själva älskar. Och det med målet att ge fler möjlighet att knyta an till den klassiska musiken. Vi har också skapat ett par nya format som öppnar huset för människor som kanske aldrig tidigare satt sin fot i konserthuset. Vi räknar med att det kommit cirka 2200 nya besökare, bland annat genom satsningen på bebismusik och yoga till klassisk musik.
I en värld där den klassiska musiken traditionellt kommunicerar med de redan frälsta kan detta förstås vara provocerande. För andra är det en välkommen öppning som dessutom medger mer musik skriven av kvinnor och ett fokus på att diskutera frågor som den traditionella tystnadskulturen trängt undan – narcissism, girighet och maktmissbruk är några av de frågor vi tar upp. Dagens Nyheter beskrev det som att vårt program just nu sopar banan med övriga konserthus i Sverige.
I mitt uppdrag som konserthuschef ingår att föra en dialog med vår publik, liksom att delta i det offentliga samtalet om konstmusiken. Självklart färgas min passion för detta uppdrag även av det faktum att jag också är tonsättare. När jag nu tillåter mig att reflektera över hur HD:s mångårige recensent av konstmusik, Henrik Halvarson, beskriver HSO:s verksamhet, är det dock i min roll som konserthuschef. Det är viktigt att påpeka, eftersom jag som tonsättare nyligen blev recenserad av just Halvarson.
Jag är en varm anhängare av den subjektiva offentliga bedömningen - kritiken. Oavsett hur irriterande den kan vara, är den enskilda rösten en viktig del av vårt arbete med att utveckla vår konstart. I den bästa av världar är musikkritiken en värdig sparringpartner för tonsättare, musiker och musikinstitutioner.
En utgångspunkt för vårt arbete med att utveckla HSO:s och Konserthusets verksamhet är att ingen konst kan existera utan en kontext. HD:s recensent Henrik Halvarson ger mig intrycket av att inte vara särskilt intresserad av dessa tankar. Jag ser ett mönster i hur våra konserter beskrivs för HD:s läsare. Halvarson antingen ignorerar eller avfärdar den kontext vi skapat runt våra program. Ofta görs det med en ytligt nedlåtande gest. Ta programmet ”Mot strömmen”. Vi hade valt att lyfta fram tonsättare som alla var homosexuella under tider när detta ansågs brottsligt. Halvarson konstaterade då att dessa tonsättares musik ju inte är ”mot strömmen”, men att HSO istället ”hade ett hbtq-tema att stoltsera med”. Halvarson tycks tolka våra ambitioner som en populistisk paketering. Jag är övertygad om att vi får ett annat svar på frågan ifall vi frågar dem som drabbats av musiklivets tystnadskultur.
Konsekvent tycks också Halvarson bli förvirrad av antingen ”för korta” stycken, sammanbindande texter eller rörelser i rummet. Av det kan jag inte dra någon annan slutsats än att Halvarson inte gillar vårt anslag. Halvarson är i sin fulla rätt att skriva vad han vill, men Konserthuset med dess symfoniorkester kommer aldrig bli någon sorts levande cd-växlare som bekräftar en kanon. Vi sysslar med konstnärlig verksamhet. Och den bygger på att det finns såväl dynamik som en kontext som vi har valt att ta fram medvetet istället för att låta den uppstå som ett resultat av vår traditionella miljös ofta grunda förhållningssätt till historieskrivningen.
Att musiken skulle stå över allt världsligt faller på sin egen orimlighet, hur vacker och esoterisk den än kan framstå. Musiken är skapad av människor för människor. Den har därmed påverkats av fantasier, vanföreställningar, sociala strukturer, maktspel, kärlek och politik.
Jag är helt säker på att Henrik Halvarson och vi som arbetar här i Helsingborgs Konserthus förenas i en genuin kärlek till musiken. Av den anledningen bjuder jag härmed in Henrik Halvarson till ett publiksamtal om de val vi gör och inte gör på Konserthuset. Förhoppningsvis kan det bidra till att sprida det goda samtalet om konstmusikens roll i vår stad.
Fredrik Österling
Chef Helsingborgs Konserthus och Symfoniorkester
SVAR DIREKT:
Jag är helt ense med Fredrik Österling om att ett musikstyckes kontext är viktig för förståelsen och upplevelsen av det. Sedan skiljer sig våra uppfattningar om hur denna kontext presenteras och vad den tillför i praktiken.
När jag i somras granskade det nya säsongsprogrammet var jag positiv på förhand. Temasatsningen var ett spännande nytt grepp som kunde förnya konsertverksamheten. Den som läst mina recensioner vet att det är något jag efterlyst många gånger. Men det är en sak att skriva en programförklaring, en helt annan sak att få förnyelsen att fungera i praktiken. Till exempel har de enskilda satserna i Julia Purginas svit om de sju dödssynderna inte fungerat på egen hand. De har känts helt lösryckta och tillsammans med de andra korta numren har helhetsintrycket blivit osammanhängande.
Att man sedan serverade Beethovens "Ödessymfoni" som ett slags musikalisk hamburgare med inskjutna vokalnummer gjorde inte saken bättre. Nyskapande blir inte bra av sig själv. Det måste vara kvalitet också.
Det kan också bli för mycket ordande. Så att det skymmer det som ska vara det centrala - musiken. Vid "Högmodkonserten" formligen dränktes musiken i en textflod från en filmduk ovanför orkestern. Jag är av den åsikten att den bästa musiken talar för sig själv.
Angående konserten "Mot strömmen" antyder Österling att jag skulle ha avfärdat dess upplägg för att jag förhöll mig avvaktande till "hbtq-temat". Det vällovliga uppsåtet till trots kändes det mest som ett smart sätt att marknadsföra en helt traditionell konsert.
Jag ser mina recensioner som en del av ett samtal med mina läsare. Att stå på scen överlåter jag till andra.
Till sist vill även jag citera den recension i Dagens Nyheter som Österling hänvisar till: "Det mest spännande i det klassiska musiklivet sedan 2010..." , med följande brasklapp: "... i alla fall på papperet".
Henrik Halvarson
musikkritiker
Gå till toppen