Till i slutet av december planerades en försäljning av en av fransk litteraturs mest kända – eller ökända – handskrifter. Det rör sig om markis de Sades De 120 dagarna i Sodom som markisen skrev när han före revolutionen satt inburad på Bastiljen. Texten är avfattad på en lång pappersrulle. Man räknade med att denna i mitt tycke avskyvärda och enformiga text – den innehåller alla tänkbara och otänkbara former av sadistiska perversioner – skulle inbringa mellan 50 och 60 miljoner kronor.

Dagen före auktionen förklarade franska myndigheter att texten var en nationell klenod och förbjöd försäljningen. Dessa myndigheter säger sig villiga att betala ett rättvist marknadspris, men när det gäller bokstavligen unika objekt är ett sådant i det närmaste omöjligt att fastställa; det finns inget att jämföra med.

Man kan diskutera om det är en nationell angelägenhet att franska staten äger denna tröttsamma katalog av övergrepp. Men min fråga är inte den utan med vilken rätt en stat lägger hinder i vägen för den fria marknaden när det gäller konstnärliga och intellektuella produkter. Varför inte behandla dessa som vilka andra varor som helst? Det rimliga vore väl att se på dem som på andra produkter där ägaren har fri förfoganderätt. Men så är uppenbarligen inte fallet.

Statliga myndigheter tar sig rätten att klampa in och lägga beslag på enskild egendom bara för att den råkar kallas kultur eller konst. Grekland har länge krävt att delar av ett grekiskt tempel som idag finns på ett museum i London ska återbördas till Aten. Det är ett exempel bland många och det väcker intrikata frågor om äganderätt. Det är långtifrån självklart att dagens greker har en speciell rätt till det som skapades för flera tusen år sedan.

Men visst. Handeln med konst och antika föremål är en ofta ljusskygg marknad. Museer i Irak och Afghanistan har plundrats, tempel i Kambodja har skövlats, men i dessa fall är det fråga om rent brottslig verksamhet som ingen vettig människa försvarar.

Det finns goda skäl att ifrågasätta den bakomliggande tanken när Frankrike och många andra länder vill förhindra exporten av sina kulturskatter och stoppa deras spridning över världen. Vilken trist värld det skulle bli om alla egyptiska artefakter samlades i Kairo, alla Carl Larssons målningar i Sverige och alla skulpturer av Michelangelo i Italien. Den internationella konstmarknaden ser till att värdefulla föremål sprids runt om på jorden allteftersom nationer blir rika. En gång hamnade mycket i England, sedan i USA och nu i Kina och i de rika länderna i Mellanöstern. Det lär ju ha varit Saudiarabiens energiske kronprins Mohammed bin Salman som nyligen köpte en målning av Leonardo da Vinci för bortåt en halv miljard dollar.