Att leva är svårt, men inte att skriva om det, konstaterar Carolina Setterwall och ger först uttryck för en ganska krass syn på sin formuleringskonst.
– Det är själva livet som är skitjobbigt mellan varven. Och det är ju där man kan göra rätt och fel, lyckas och misslyckas. Skrivandet är bara en kanal för att paketera det som sker, det stora som pågår.
Bara en vecka före intervjun har hon lämnat in slutmanus till debutromanen som ges ut i mars. "Den sista gången jag säger godnatt till dig vet jag inte att det är den sista gången jag gör det" skriver hon i sin bok.
Sent i oktober 2014 lade hon sig för att sova på en madrass inne hos den nio månader gamla sonen. Hon ammade tre till sex gånger per natt och skickade ett sms till sin man Aksel som satt i köket och jobbade.
Morgonen därpå var han död. Utan förvarning eller tidigare känd sjukdom hade han avlidit i sömnen, 34 år gammal.
Drygt tre år senare är Carolina Setterwall på många sätt en annan person.
– Jag vet inte ens vad som är sorgen och vad som är mitt nya jag. Många tänker att man har ett år på sig och sedan ska man komma tillbaka, bli densamma som man var innan. Men det går inte. Det är kört. Man blir aldrig mer den man var innan, säger hon nu.
– Mitt grundtillstånd i dag är nog lite sorgsnare och surare. Vem är jag nu, vem är jag som förälder? Allt snurras ihop och så ska det gå under något slags paraplynamn: sorg.
Skrivandet blev ganska snart ett sätt att orientera sig i kaos och försöka förstå sig själv, först i form av en blogg utan särskilt många läsare eller tanke på att det skulle kunna bli en bok. I nätforumen för unga sörjande fanns en bild av sorgen efter en död partner som skavde hårt mot hennes egna känslor av både ilska och bitterhet.
– Det finaste sättet att sörja på är att se på den döda som sitt livs kärlek och som den som alltid, alltid är perfekt. Året efter att Aksel dog tänkte jag extremrationella tankar, vi var ju ändå inte "på det perfekta stället i livet", vem vet om vi hade separerat? Jag kanske skulle ha blivit ensam ändå? Ingen som jag kom i kontakt med pratade på det sättet, men alla sätt att hantera sorgen är olika och jag tror att jag gjorde så här som en skyddsmekanism också.
Från början hade hon tänkt att boken skulle börja med dödsfallet. När hon insåg att hon var tvungen att återvända till hur hon och Aksel träffades blev berättandet också mycket jobbigare än vad hon hade tänkt sig, men fortfarande framför allt på ett känslomässigt plan snarare än ett skrivtekniskt.
– Jag behövde gå tillbaka och se hela honom och hela mig och min roll i vår relation, och det hade jag inte bearbetat färdigt när jag började skriva.
Carolina Setterwall älskade verkligen Joan Didions självbiografiska "Ett år av magiskt tänkande" men hennes egen bok är inget poetiskt återkallande av ett livslångt äktenskap, egentligen inte ens någon renodlad sorgeskildring utan snarare en uppgörelse med ett sent vuxenblivande som inte blev som hon hade tänkt sig.
Den djupa förälskelsen finns visserligen med men ännu mer slitningarna och skuldkänslorna över att hon driver fram bostadsbyten och familjebildning trots vetskapen om att Aksel ville gå långsammare fram.
– I början kunde jag ju inte se klarare än att det var som att han hade checkat ut för att han inte orkade med mig, och det var ju skithemskt. Så känner jag inte så mycket längre, men jag känner skuld över att jag klär av den här relationen inför allmänheten. Även om varenda detalj kanske inte är 100 procent sant återgiven är det ändå min skildring av den här tiden.
Och samtidigt som hennes formuleringar har runnit till gnager insikten om att hon omöjligen kan ha fångat alla nyanser hos en unik människa, Aksel, som inte längre finns.
Ändå har du skrivit den här boken?
– En förhoppning jag har är att läsarna tar med sig att det är lite solkigt i kanterna i de flesta människors liv. Jag gillar inte det här förskönandet av tillvaron, jag tror att det gör minst lika mycket skada som att exponera lite brister här och där. I den bästa av världar är det kanske det som jag förmedlar.
Fakta
Carolina Setterwall
Född: 1978.
Bor: I Stockholm i en tvåa.
Familj: Snart fyraårig son.
Sysselsättning: Kommunikatör. Debuterande författare.
Debutromanen: Skrev först en inledning på 25 till 30 sidor och skickade den till fyra förlag. Fick Daniel Sandström på Bonniers som förläggare. "Jag har hållit honom i handen under hela skrivprocessen. Jag har förstått under tiden att det vanligaste är att man skickar in ett färdigt manus som man är nöjd med. När boken började bli klar förstod jag vilken tur jag haft, jag fick liksom lära mig med hjälp av förlaget."
Läst på sistone: "Berättelser om ett äktenskap" av Geir Gulliksen, Agnes Lidbecks "Finna sig", Isabelle Ståhls "Just nu är jag här".
Lyssnar på: "Radio, P1. Annika Norlins nya skiva och barnlåtar. Jag kan inte skriva när jag lyssnar på musik, musiken slukar upp mig och tiden att bli uppslukad på har jag inte haft på länge".