De senaste månaderna har Iran bevittnat mindre, men konstanta, protester mot de ökade levnadsomkostnaderna i landet. Människor som investerat i banker och andra finansiella institutioner, med hopp om högre avkastning för att kunna täcka sina ökade kostnader, har förlorat sina pengar på grund av korruption och konkurser. Arbetslösheten fortsätter att vara hög trots att internationella sanktioner mot Iran har lättat avsevärt.

Officiell statistik från den iranska regeringen visar att arbetslösheten ständigt varit över10 procent de senaste tre decennierna. Arbetslösheten bland unga har också fortsatt att stiga och är nu över 25 procent, något som sätter stor press på familjerna eftersom Iran saknar ett fungerade välfärdssystem.

Många av de unga som är arbetslösa har en akademisk examen, familjernas stora investeringar i barnens utbildning har visat sig vara förgäves.

Fattigdomen i Iran har också ökat de senaste åren. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, som följt andelen undernärda personer i Iran, visar att landet under perioden 1991–2015 har haft en extrem fattigdom på minst cirka 5 procent. Landets befolkning har ökat från drygt 35 milijoner i början på 1980-talet till drygt 80 millioner idag. Även forskare verksamma i Iran, till exempel Hussein Raghfar som har nära kopplingar till den så kallade reformistiska falangen av landets elit, har visat på växande fattigdom.

De senaste dagarnas demonstrationer i Iran är ett resultat av den ekonomiska misären, arbetslösheten och fattigdomen, och har växt utifrån de senaste månadernas mindre protester. Men nu handlar demonstrationerna mer om det politiska systemet. Hittills har befolkningen i Iran varit splittrad. Vissa har ansett att landet skulle kunna förändras om reformistiska och moderata krafter får ett ökat stöd av folket. De experiment som skett under Khatamis och Rohanis regeringar har emellertid visat att det inte finns några möjligheter för reformer under den nuvarande regimen. Därför skanderar tusentals människor i Iran nu ”Död åt Rohani” (presidenten), ”Död åt Khamenei” (den högsta ledaren), ”Död åt islamiska republiken”.

Nytt för demonstrationerna är tydliga pro-monarkistiska slagord. ”Iran utan Shah är kaotiskt” och ”Irans Shah återvänd till Iran” ekar i hela landet. Men viktigast är slagordet ”Reza Shah må din själ vara lycklig” som skanderades med kraft, speciellt i de mycket religiösa städerna Mashhad och Qom där regimen har sina flesta anhängare.

Reza Shah är det moderna Irans fader. Han var en sekulär ledare och hård motståndare till religiöst inflytande i samhället. Han grundade Pahlavi-dynastin som regerade mellan 1925 och 1979. Han dog 1941. Mullorna ser honom fortfarande som sin fiende nummer ett.

Slagordet ”Reza Shah må din själ var lycklig” handlar därför om mer än stödet till monarkin och Pahlavi-dynastin. Den är en klar signal att folket avvisar teokratin, det religiösa styret, och vill ha ett sekulärt styre som ser till iraniernas bästa bortom religiösa dogmer.

Demonstrationerna i Iran är oorganiserade och den islamiska regimen har hotat krossa protesterna om de fortsätter. De omfattande protester som skedde år 2009 blev brutalt nerslagna. De handlade, till viss mån, om maktkampen mellan regimens olika falanger. Idag stöttar ingen i samhällets elit de folkliga protesterna. Därför behövs nu internationellt politiskt stöd, inte minst från länder som Sverige som har nära relation till landets styre.

I februari 2017 gjorde Sveriges statsminister Stefan Löfven (S), tillsammans med en stor delegation, ett statsbesök i Iran trots omfattande protester från andra partier och iranier i Sverige.

Statsministern lovade att han förutom att främja handel med Sverige också skulle diskutera situationen gällande mänskliga rättigheter med de iranska ledarna. Det har visat sig att de samtalen inte haft någon inverkan på regimens inrikespolitik. Stefan Löfven och hans feministiska regering måste därför nu tydligt fördöma den islamiska regimens brutalitet som hittills resulterat i minst tjugo döda, ännu fler skadade och hundratals arresterade. Enligt ett pressmeddelande från regimens underrättelsetjänst, Vaja, har ett flertal demonstranter blivit identifierade och arresterade.

Utrikesminister Margot Wallström (S) har twittrat att hon följer demonstrationerna. Det räcker inte. Sveriges regering måste arbeta för att EU ska ha en gemensam linje till stöd för mänskliga rättigheter i Iran.

Regeringen måste agera nu. Ju senare det iranska folket får internationellt stöd, desto mer ökar risken för fler offer. Demonstranterna är beredda att dö. ”Vi dör, vi dör, men tar tillbaka Iran”, skanderar de. Internationellt politiskt stöd kan hjälpa det iranska folket att ta tillbaka sitt land utan att de behöver sätta livet till.