Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Det tyskvänliga Sverige

Sveriges eftergifter gentemot Tyskland under andra världskriget påverkade i hög grad Norge. Oline Stig läser om ett svårläkt sår i de svensknorska relationerna.

Eirik Veum

BOKEN. Det svenska sveket 1940-1945 Lind & Co Övers: Jan Wibom
Sveriges förhållande till Norge är komplicerat, i alla fall när det gäller vår krigshistoria. Exakt hur laddad relationen är förstod jag när jag för några år sedan gjorde research i Oslo inför en roman om min farfar, som var norrman och medlem i det nazistiska partiet Nasjonal Samling under kriget. ”Om du pratar om medlöpare i Norge riskerar du en smäll på käften”, varnade mig min norska författarkollega innan jag reste. ”I synnerhet om du är svensk.” Så illa blev det inte, men jag upptäckte snart att det var ett svårt ämne att tala om – och att min nationalitet försvårade saken ytterligare. Kvinnan jag bodde inneboende hos i Oslo hade en pappa som suttit på Grini, tyskarnas interneringsläger för motståndsmän och oliktänkande.
Den norske journalisten Eirik Veum har gått till botten med de norsk-svenska relationerna i boken ”Det svenska sveket”, en heltäckande genomgång av Sveriges diplomatiska spel med Tyskland under kriget och dess konsekvenser för Norge. Boken inleds med en scen från den årliga högtidsdagen på Voksenåsen, det kultur- och konferenshotell nordväst om Oslo som överlämnades av norrmännen som gåva till svenskarna som tack för vår hjälpsamhet under krigsåren. Och visst finns det exempel på humanitära insatser, inte minst genom Norgehjälpen, som bistod med mat, kläder och leksaker. 60 000 flyktingar fick hjälp och 7000 norrmän hämtades från tyska koncentrationsläger med de vita bussarna.
Vad det talats mindre om i historieböckerna är det ytterst spända och infekterade förhållandet som rådde mellan våra länder under de första åren – när Sveriges politik främst syftade till att hålla sig utanför kriget och undvika ockupation, inte att hjälpa sitt grannland.
Mycket av det som boken tar upp är redan känt: hur tyska soldater och vapen färdades i skytteltrafik på de svenska järnvägarna, hur norska judar och motståndsmän avvisades vid den svenska gränsen, hur svensk press censurerades för att inte såra den tyska statsmakten och hur svenska officerare och läkare reste på studieresor till Tyskland för att lära sig mer om nazisternas krigföring och medicinska framsteg.
Veums ambition är heller inte att komma med några nyheter utan att sammanställa forskning och fakta och göra dem tillgängliga för en bred allmänhet. Lyckas det? Nja, jag bör nog höja varningsflagg – det här inte är boken man sitter och myser med framför brasan, såvida man inte är en inbiten historienörd. Det är en tämligen torr och faktaspäckad, om än intressant, genomgång av krigshistoriens alla turer och den förtroendekris som uppstod mellan Norge och Sverige från och med den tyska ockupationen i april 1940 fram till att krigslyckan vände för tyskarna på senhösten 1942. Det mest slående intrycket av Veums genomgång är hur tyskvänligt Sverige faktiskt var i krigets första skede – även om vänligheten kallades försiktighet och bottnade i rädslan att själv råka illa ut. Veum redovisar noggrant de olika turerna i det politiska spelet genom korrespondens och arkivmaterial.
Mest berörande i boken är dock de korta berättelserna om de människor som föll offer för politiken. I kapitlet ”Flyktingarna” berättas om det svenska samarbetet med den tyska säkerhetspolisen och här ges korta minibiografier av de personer som antingen stoppades vid gränsen eller kastades ut från Sverige, med returbiljett till vårt ockuperade grannland. Som den 18-årige mekanikerlärlingen Odd Martinsen från Baerum som försökte fly till Sverige den 25 februari 1941 men avvisades vid gränsen. Han avled i ett läger vid staden Melk den 28 november 1944. Eller den 45-åriga språkläraren Martha Reime som utvisades från Sverige den 12 maj 1941. Hon skickades till Ravensbrück utanför Berlin där hon blev kvar till befrielsen. Ja, så fortsätter det, sida upp och sida ner. Det svindlar när jag tänker på alla dessa liv, alla dessa människor.
”Judehatet i Sverige” är en annan kapitelrubrik och här smular Veum sönder den än i dessa dagar omhuldade myten om att svenskar inte kände till Förintelsen och därför inte kunde förutse eller förhindra massarresteringarna av norska judar hösten 1942. Redan i april samma år kom den första rapporten från svenska diplomater om det som skulle bli Tysklands politik, ”Die Endlösung”.
Den känsla av förbrödring och gemenskap som högtidsdagen på Voksenåsen ger uttryck för har av förklarliga skäl inte varit en självklarhet. ”Sverigehatet blommar friskt”, skrev Axel Weebe, kyrkoherde i Svenska Margaretakyrkan i Oslo den 11 juli 1940, och oroade sig för de trakasserier hans landsmän fick utstå. Ett talesätt som uppkom den sommaren var: ”Norge erövrades av tyskarna på två månader, Danmark på en natt och Sverige genom ett telefonsamtal.”
Varför är det viktigt att läsa om det här? Är det inte bättre att minnas det som var bra, de hjälpinsatser som faktiskt gjordes? Nej, jag tror inte det. Om vi ska lära av historien måste vi också våga se dess komplexitet och möta vårt eget mörker.
Gå till toppen